Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Snoilsky död.
o
3
Öfverbibliotekarien,
grefve Carl Snoilsky har
i dag, den 19 maj, aflidit
å Sophiahemmet efter
en genomgången
operation för gallsten.
Vid dödsbudet.
Hvar och en, för hvilken svensk dikt är kär, har denna
vecka måst hafva Carl Snoilsky i sina tankar. Med en stark
känsla af tillvarons motsatser var det, man dessa dagar
såg Stockholms sorlande människoskaror samlas kring
sjukhuset, där skalden låg och brottades med döden, samlas
häruppe kring en automobilforevisning, som i sitt buller,
sin mekanism, sin dyrkan af hastigheten och brådskan är
en trogen symbol af tiden. Nådde ett eko af denna
slamrande oro och denna gälla rastlöshet bädden, där diktaren
låg i sina sista drömmar, och mindes han kanske sin egen
underbara slutstrof i »Poesiens vandring» om de
förstummade lyrornas järnålder?
Men drömlös lyssnare i midnattsstunden
ett ljud förnam, som han med bäfvan tydt.
Det lät som spadtag. Tiden gnagde grunden
på åldrad värld, från hvilken sången flytt.
Med vers som dessa hade den dödssjuke poeten kunnat
söfva sig själf till ro i vissheten om att hafva varit en
poesiens riddare utan fruktan och tadel, en af det
skönhets-danande ordets sista stora konstnärer i vårt land. Sedan
den stilla, klara septemberdag, då Viktor Rydberg på
Ekeliden för alltid slöt sina ögon, har icke en sådan
dödspost gått genom Sveriges bygder som denna höstmorgon i
maj med sina brustna, vinddrifna skyar.
Oscar Levertin.
Carl Snoilsky.
En diktens verkstad som står tom igen!
Här målade han en gång, mästarhanden,
sin ungdoms gyllne fris med sol från landen,
som bringa kratereld åt sina män.
Men åren kommo sen och kylde branden,
och pänseln fick ta mejseln till sin vän,
Han högg i marmor häfderna och fann den
förnäma skönhetsron som ingen än.
Du ciselör, din konst är icke dagens.
Nu dyrkas andra gudar än behagens,
och den som ropar högst är öfverst jämt.
Du ville klarhet och du ville hvila.
Nu är du borta - och vi andra ila
till våra verktyg hastigt och förstämdt.
Bo Bergman.
430
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
