Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1C)0
6
Oscar Levertin
Drömmen om mullen
och vindarne.
Ur »Salomo och Morolfs.
Höjen mot himlen mig, vindar!
Tungt jag drömmer, men ej mäktar
lyfta bundna ögonlocken.
Salomo från värld, som jäktar,
sträckte i mulln i svepningsrocken.
Mull jag skapats af och mullen
vill till masken och till jorden.
Lefvande i griftekullen
tycks mig jag är graflagd vorden.
Höjen mot himlen mig, vindar!
Lyften ur dunklet mitt hufvud!
Handen domnade, som öste
i de bottenlösa sållen.
Banden sig från lifvet löste.
Marken vek från mantelfållen.
Alla anleten, mitt hjärta
älskat, doldes djupt i dimman.
Allt det brokiga och bjärta
slocknade i skiljotimman.
Lyften ur dunklet mitt hufvud!
Bär till ditt land mig östan!
Solens, morgonens, min egen
bygd, ur hvilkens gula töcken
släktet stigit med sin sägen,
ljuf af Eden, het af öken.
Där i dunkla blickar brinna
skaparkvalet, skaparglöden,
och med nattens visdom rinna
djupa brunnars mörka flöden.
Bär till ditt land mig östan!
Bär till ditt land mig västan!
Längtans med det gröna suset
och sin synrand ständigt skiftad,
men med hamn i slutna huset,
hemmets frid vid härden 6tiftad.
Högt om segerfanor tala
stämmors ord och viljors vimmel,
och af framtid stråla svala
blåa ögon, haf och himmel.
Bär till ditt land mig västan!
Visen mig än en gång världen!
Än en gång vill hjärtat höra
sångers sång och sagors saga
och farväl med syn och öra
tacksamt af all världen taga:
blomman, frukten, kvinnokroppen
och de stora, stilla träden,
speglingen i vattendroppen,
axets tyngd i mogna säden.
Visen mig än en gång världen!
Låten mig än en gång lefva!
ändlöst genom ljuset följa
hafvets gator, markens vägar,
vara sältans skum på bölja,
frö som gror i tysta tegar,
blomma liksom sommarängen,
stå i glöd för lifvets gnista,
som den alltför spända strängen
sist i afskedskyssen brista.
Låten mig än en gång lefva!
Bädden se’n Salomo åter
ner i djupa griftekullen.
Öfver drifter, drömmar, minnen
strön den tunga svarta mullen.
Sofva skola trötta sinnen.
Jord på händerna, som vridit
sig i lust och kval men frid ej funnit.
Jord på ögonen, som svidit.
Jord på hjärtat, som förbrunnit.
Höljen i jorden mig, vindar.
Oscar Levertin.
Ett oväntadt dödsbud.
Stockholm lörd. den 22 sept.
I dag kom det plötsliga
budskapet att professorn vid Stockholms
högskola Oscar Levertin aflidit efter
endast en kort sjukdom.
Han var född 17 juli 1862,
student 1881, debuterade 1883 som
författare. 1889 docent i
litteraturhistoria i Uppsala. 1899 blef
han professor.
Dödsorsaken.
Enligt hvad som nu meddelas
af den läkare som skötte
professor Levertin under hans sista
sjukdom, d:r Thorbjöm Hwass, har
döden vållats genom olycksfall med
klorsyradt kali, för hvilket
patienten hade särskild idiosynkrasi,
d. v. s. stor känslighet.
487
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
