Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Talio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minnet gamla testamentets ord. Minst lika lefvande som hos judarna har blodshämnden varit hos araberna. Den prisas än i sång och sägn i beduinens tält, men ingenstädes har den formulerats med så lidelsefullt och storartadt patos som i Pentateukens rättsbud. Hvar är talios idé tolkad med så oemotsäglig och oblidkelig lakonism som i den vilda uppräkningen i andra Mosebok: “öga för öga, tand för tand, hand för hand, brännande för brännande, sår för sår, blånad för blånad“. Goël, hämnaren och förlösaren af flutet blod, skall just så slå mandråparen, som denne själf slagit. De bibliska krigskrönikorna exemplifiera detta ined gammalepisk och sagoartad enkelhet. Abner, den åldrige, redan segertrötte höfdingen, dräper med ett spjutstyng genom buken hjälteynglingen Asahel, och dennes broder Joab dräper med ett spjutstyng genom buken Abner. Bibelns senare, mer novellistiskt berättade böcker gifva motivet en konstfullare hopflätning. Haman blir hängd just i den galge, han rest för Mardochai. Vedergällningen präglas här af den hemlighetsfulla ironi, vi, kalla Nemesis.
Visserligen ser man också i gamla testamentet, hur blodshämndens rätt under mer ordnade samhällsförhållanden hos Israel som annorstädes mildras och inskränkes. Men förbudet mot blodspenningen, som skulle draga blodsskuld öfver stammen och öfver själfva marken, mot hvilken de röda dropparna fallit, vittnar om den religiositet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
