- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
45

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 7. I skogen. Efter Eugenie Beskow

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

susade så, som de viska och susa endast för de människobarn,
som förstå och hålla av dem.

Björkarnas sus är glatt och skämtsamt; i granarnas
höres en ton av allvar. Ju djupare in man kommer i
skogen, dess allvarligare är suset. Ja, vackert, så ljuvligt
vackert susar det djupast där inne för det lyssnande
människobarnet.

Högst uppe på bergets topp växer den allra vackraste
granen. Den är så stor, att man knappast kan tro, att den
någonsin varit en lillgran. Snart når den väl upp i
himlens blå. Fåglarna tycka om att sitta där uppe i spiran
och gunga. Men Greta, som inte kan få göra det, hon kryper
in under de långa, lummiga grenarna, som sträcka sig ned
över marken. Där lägger hon sig ned på mossan och de
nedfallna barren och lyssnar, lyssnar i vakna drömmar till de
tusen granarnas sus och de tusen fåglarnas sånger. Så
lyftes hon i vakna drömmar in i skogens famn, och skogen ser
på henne med stora, allvarliga ögon, och Greta känner sig
med ens så liten, så liten ...

Här inne tycka ekorrarna bäst om att bo, och vackrare
och bättre boplats kunde de aldrig få. Det var här inne
Greta en gång mötte den stora älgen. Hon hörde, hur
kvistarna bräcktes och knäcktes av trampande fötter. Hon såg
upp och trodde, att det var en vanlig ko. Men så fick hon
se ett stort, gråbrunt huvud med väldiga, breda horn och
ett par stora, underliga ögon titta på henne mellan granarna.
Greta reste sig upp och stod orörlig. Hon kände ingen
rädsla för det stora, ståtliga djuret, och inte var älgen rädd för
det lilla människobarnet heller. De bara sågo på varandra.
Så fortsatte älgen långsamt sin väg mellan träden och
försvann i skogens dunkel. Greta stod länge och såg efter
honom, och hon tittade efter honom många gånger sedan, men
hon såg honom aldrig mer.

Så mycket skogen gömmer! Inte kan man få se allt
med ens. Men småningom visar skogen mer och mer för den,
som ser sig omkring med vakna ögon.

Efter Eugenie Beskoiv.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free