Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 12. Kvirrs död. Efter Eugenie Beskow - 20. Småfågelkvitter. Efter Mathilda Langlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
SMÅFÅGELKVITTER.
som vanligt omkring i rummet, han tog inte reda på sin
matkopp, han såg inte efter flugorna, som surrade i fönstret,
han putsade inte sina ruggiga fjädrar, han orkade inte
med allt det där. Det muntra var alldeles borta.
Han gapade oupphörligt, som om han varit mycket
törstig. Men när Greta bjöd honom vatten, ville han inte
dricka. Och så flaxade han till, som om han ämnade flyga,
men i stället föll han omkull. Så gjorde han flera gånger.
Till slut låg han alldeles, alldeles stilla, och Greta förstod,
att nu var hennes fågel död.
Greta begravde Kvirr i trädgården under en
törnros-buske och planterade förgät-mig-ej på graven.
Greta glömde inte bort sin fågel. Ofta kommo tårarna
henne i ögonen, då hon sprang i trädgården och hörde
fågeljublet i träden. Hon kunde knappt tro, att han aldrig
mer skulle komma igen, den muntra, livsglada lilla fågeln,
som tyckte så mycket om solskenet och det gröna gräset.
Efter Eugenie Beskow.
20. Småfågelk vitter.
Det var om hösten. Regn och köld rådde överallt. En
och annan snöflinga hade redan fallit. Tranor och vildgäss
hade länge sedan flyttat söderut, svalorna likaså, och nu
hade de andra småfåglarna en sammankomst för att
överlägga om sin resa. Ärlorna voro nu alldeles bestämda för att
flytta. De tålde icke vid kölden, sade de, och detsamma
på-stodo bofinkarna och stararna. Att lärkorna skulle flytta
var givet, men både de och stararna lovade att komma igen,
så fort snön börjat smälta.
»Visst kan det vara kallt vid den tiden», kvittrade
den brunspräckliga lärkan, »men man får inte vara så
förfärligt ömtålig heller! Det har nog mer än en gång hänt
mig, att jag har kommit för tidigt hit upp till min kära
nord. Men jag har varit lika glad för det, och så fort solen
blänkt fram litet, har jag drillat min visa, bara för att
människorna skulle förstå, att jag inte blir ledsen för så
litet*»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
