Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 19. Greta och hennes djur - 12. Kvirrs död. Efter Eugenie Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
katterna,. Kvirr hade ju gång på gång kommit käck
och helbrägda tillbaka från sina utflykter. Då hände det
rysliga.
Det hade regnat hela dagen, och Greta och Kvirr hade
roat sig inomhus tillsammans med några främmande barn,
som voro på besök. Men om kvällen glindrade solen upp över
trädgården och lockade barnen ut. Och nu skulle de
främmande barnen få se, hur bra Kvirr kunde flyga.
Och Kvirr sträckte glad på sina vingar i solskenet och
flög under förnöjt kvitter från Gretas hand bort över
syrenhäcken. I samma nu hördes ett ömkligt pip, och någon
ropade, till: »Katten!»
Greta kände det, som om hennes hjärta hade stannat.
Så rusade hon framåt. »Gud, låt inte katten ha tagit
honom, låt inte katten ha tagit honom!» bad hon ångestfullt
inom sig.
Där flydde den gråa missen i vildaste fart, som hade
han ont samvete, och där i gräset låg Kvirr med utbredda
vingar och sträckte sig skrikande upp emot Greta,
liksom för att söka skydd,
Katten hade haft honom i munnen men blivit skrämd
av barnens rop och släppt honom. Fjädrarna voro våta och
tilltufsade, men där syntes intet blod. Den älskade, finä
fågeln! Greta höll honom så varligt hon kunde i sina
händer, och han låg alldeles stilla, men hans hjärta klappade
så fort, så fort.
Å, inte skulle lian dö, det var inte möjligt, att han
skulle dö! Han var kanske bara skrämd, det syntes ju
ingen skada på honom. I morgon skulle han säkert vara
munter igen och hoppa och kvittra som vanligt i solskenet
på gräsmattan. Och han skulle glömma bort, hur
förskräckligt det var, när katten sprang med honom i munnen.
Å, att katten kunde vara så stygg! Greta tyckte, att
hon aldrig mer skulle kunna smeka honom.
Kvirr satt om natten på sin vanliga sovplats på
stolskarmen med huvudet under vingen, och då Greta på
’morgonen ropade godmorgon åt honom, svarade han, som han
brukade, med ett litet vänligt läte. Men han hoppade inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
