Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 24. Min lapphunds ögon. Av Hugo Samzelius (Jultomten)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans kära rov. Vill man då taga detta ifrån honom,
låtsas han vara gruvligt vred, skäller, morrar och nafsar på
skämt efter min arm eller min hand, tills jag till hans stora
förtjusning kastar bort biten, som han då bums griper på
nytt. Hans ögon äro vid dylika tillfällen ljusbruna eller
bärnstensgula, stickande vassa som björnögon. Skämtar jag
mycket med honom, blir han fullständigt vild och tänker då
icke på att bita varligt. Både i armar och på händer har jag
ärr efter vännen Nalles bett vid dylika tillfällen. Han
menar inte illa, det vet jag — men när hans »husse»
(husbonde) skojar ordentligt med honom, måste han ju visa,
att han är en stark och duktig hund.
Han är för övrigt mycket modig, alldeles hänsynslöst
modig. Han drar sig icke för att morra — eller brumma,
såsom jag kallar det — mot även de allra största hundar.
Han vill med ens säga ifrån åt de stora farbröderna, att
här kommer en, som inte är rädd för någonting i världen.
Jo, han är rädd för bössor, det måste jag bekänna —
antagligen har han i sin barndom blivit skrämd av gevär
eller också sett någon bland sina bekanta dö för ett skott.
När han gormar med hundar, blir han stel i hela kroppen,
reser ragg och visar sina vita tänder, brummar, skäller
och sprätter med både fram- och bakben. Hans Ögon äro
då ettrigt gula, sneglande sturska och utmanande. Vill jag
då få honom med mig, brummar han också åt mig; och
skulle jag i ett dylikt ögonblick taga i honom, bleve jag
säkert biten. Han är till den grad orädd och stridslysten,
att jag flera gånger hållit på att få honom ihjälbiten. I
Norrland har han många dagar legat och klagat under min säng
och knappast kunnat röra sig på grund av bett i strupe
och mage, och en gång fick han liggfa tre veckor hos en
djurläkare i Helsingör nere i Danmark. Men dylika äventyr
förmå icke stävja vare sig hans livlighet eller hans stridslust.
Mot människor är han dock en helt annan, är den
mest hänsynsfulla hund man kan tänka sig. Han är
uppmärksam, artig och vänlig; han kommer rent av och tigger,
att man skall sysselsätta sig med honom och smeka honom.
Han är van vid att hans husbonde alltid håller reda på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
