- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
79

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 27. Trastlåt. Efter Karl-Erik Forsslund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

han själv slungat ut den, och varenda låt sjöng den andre
efter från början till slut.

»Härma kan du, stjäla kan du, tjyv ska du heta — tjyv,
tjyv!» sjöng trasten på Storgårdsnäset. »Härma kan du, tjyv,
tjyv!» sjöng trasten i Mässans skog. »Envis och tjuri är du,
tjuri, tjuri!» sa den ene. »Tjuri, tjuri!» sa den andre. »Tjut
lagom, tjut lagom — tig du, tig duj» ropade
Storgårds-trasten; och »Tig du, tig du!» ropade Mässtrasten efter.

De höllo på så där hela natten, allt vildare, allt
klangfullare och grannare. Och ju mer högröstad
Storgårds-trasten blev, desto högre och stoltare sjöng också den andre.
Och runt omkring lågo himmel och sjö och skogar tysta
och ljusa och lyssnade leende på de klara, ropande rösterna.

Storgårdstrasten hade aldrig sjungit så vackert förr;
han kände det själv. Han hade väl aldrig heller haft så
mycket att sjunga om som den natten. Han slutade snart
att munhuggas med rivalen. Allt det där andra låg alltjämt
och sjöd inom honom och bröt så småningom fram — och
först då fingo de två stämmorna sin allra djupaste och
mäktigaste klang. Han var icke vred eller hatfull längre; allt
det där var bisaker, bara han fick sjunga ut med vad han
kände och bar inom sig. Och underligt varm och glad gjorde
det honom också att så där höra alla sina tankar och melodier
upprepas av en annan, en, som han aldrig sett, en, som satt
och spelade för sig själv långt bort i skogen.

Han fick allt starkare lust att se och lära känna
kamraten. Han var verkligen nyfiken på lionom. Till slut kunde
han inte längre stå emot. Just som solen gick upp över
Lekomberget, utstötte han med sina lungors hela kraft ett
sista jublande »tjurititu — ti — tu!» — kastade sig ut i
rymden och flög bort över sjön.

På andra sidan stod också en hög gran. Han satte sig
där i toppen för att vila och ge sin ankomst till känna med
ett ljudligt rop. Men ingen svarade, endast några småfåglar
kvittrade i buskarna. Han ropade på nytt, gång på gång,
och höjde stämman. Nej, intet svar. Då flög han in i skogen
på Mässans sluttning och började leta.

Han flög av och an ocli ropade allt emellanåt, men där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0091.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free