Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 30. En vargunges öden och äventyr. Efter Jack London. Från engelskan - 5. Ut i världen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
manade honom att vända om, men en starkare kraft drog
honom vidare. Den ljusa väggen, som han trott sig vara inne
i, hade plötsligt dragit sig undan på ,ett orimligt avstånd.
Och ljuset hade blivit pinsamt skarpt. Hans ögon bländades.
För övrigt hade han blivit alldeles yr i huvudet genom att
omgivningen plötsligt utvidgades. Hans ögon försökte
vänja sig vid ljuset och vid de långa avstånden. Så mycket
nytt på en gång! Först var det träden utmed älven, så
berget, som reste sig bortom träden, och slutligen himmeln, som
välvde sig över berget.
Vargungen greps av en ytterlig förskräckelse. Han
kröp ihop vid hålans rand och tittade ut på den yttre världen.
Han var förfärligt rädd. Därför att allt detta var honom
obekant, föreföll det honom fientligt. Och därför reste sig
håret på hans rygg, och hans läppar drogos i veck
under ett försök till vilt och ilsket morrande. I all sin
litenhet och fruktan ställde han sig utmanande och hotande
gent emot hela vida världen.
Men ingenting hände. Han fortfor att isie sig omkring, och
av intresse för det han såg glömde han att morra. Han
glömde också att vara rädd. För stunden hade hans
förskräckelse givit vika för en oerhörd nyfikenhet. Han
be-gynte lägga märke till närbelägna föremål: en isfri sträcka
av strömmen, som glittrade i solskenet, ett förtorkat
furuträd, som stod nedanför sluttningen, och så själva denna
sluttning, som räckte nästan ända upp till honom och
upphörde en halv meter nedanför hålans rand.
Den lilla vargungen hade framlevat hela sitt unga liv
på slät mark. Han hade aldrig erfarit, att det gjorde ont att
falla. Han visste inte alls, vad det var. Och därför tog han
djärvt ett steg ut i blotta luften. Bakbenen vilade ännu ett
ögonblick mot hålans rand, och så föll han framstupa. Han
slog nosen så hårt mot jorden, att han gnällde helt ömkligt.
Och så rullade lian utför sluttningen utan att kunna stanna.
Han kände en hemsk förskräckelse. Det okända hade likväl
tagit honom till sist. Det höll honom ursinnigt fast och skulle
säkert göra honom något rysligt ont. Han kved så jämmerligt
som vilken uppskrämd valp som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
