Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 30. En vargunges öden och äventyr. Efter Jack London. Från engelskan - 6. Det första villebrådet - 31. Ur Gammelgäddan i Vassviken. Av Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gående äventyr. Han våndades, men han höll ändå fast.
Hon hackade om och om igen. Han försökte komma undan
genom att dra sig baklänges, men han glömde, att han drog
ripan med sig, då han höll henne fast. En skur av hackande
slag regnade över hans illa medfarna nos. Stridslystnaden
inom honom gav vika. Han släppte sitt byte, vände ryggen
till och skumpade i väg över den fria platsen. Föga ärofullt!
På andra sidan om den öppna platsen alldeles invid
buskarna lade han sig med tungan hängande ut ur munnen.
Bröstet hävdes och flämtade, och det gjorde ont i hans nos.
Medan han låg där, fick han plötsligt förnimmelse av att
någonting förskräckligt nalkades, och han drog sig in i den
skyddande busken. I detsamma kände han ett starkt
luftdrag, och en stor bevingad varelse sköt tätt förbi honom,
olycksbådande och tyst. Det var en hök, som plötsligt sänkt
sig ur rymden, och vargungen hade nätt och jämnt undgått
hans klor.
Det dröjde en lång stund, innan vargungen vågade sig
fram. Nu hade han lärt sig mycket. Levande ting smakade
gott. Men när de voro stora, kunde de göra en ont. Därför
var det bättre att äta små levande ting, t. ex. ripungar,
och låta större levande ting, som t. ex. ripmödrar, vara i fred.
En smula ärelystnad kände han ändå. Bra gärna skulle han
ha slagits än en gång med riphönan. Men nu var hon borta.
Kanske det fanns flera riphonor. Det skulle han gå och se
efter.
Efter Jack London. Från engelskan.
31. Gammelgäddan i Vassviken.
»Och det säger jag, och det står jag vid, att den dag
Gammelgäddan stiger till väders ställer jag till fest. Och
det skall bli en fest, som sjön aldrig har sett maken till.»
Det var Silverling, mörten, som talade, och en
gammal abborre, som hörde på. Abborren stod och latade sig
utanför risvålen i Yassviken, och Silverling kilade runt
omkring honom, arg och med lysandq röda ögon.
»Jag har redan börjat samla ihop matvaror», fortsatte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
