Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 32. Lill-Blacken. Av Jacob Breda Bull. Från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kläderna, rusade jag som vanligt ned till stallet. När jag
kom dit, möttes jag som alla andra dagar av dejri
starka, varma hästlukten. Stor-Blacken knastrade och åt
ur sin krubba det frodiga höet, och Borka sörplade med
sin grå mule i vattenbyttan, alldeles som de brukade. Men
då jag kom till Lill-Blackens spil ta, ;s,åg jag ej mera där
det kära, gulvita huvudet. Jag greps genast av en
obeskrivlig ångest. Jag gick in i den tomma spil tan, klev
upp på kanten av krubban och såg mig om. Och se,
mitt på stallgolvet, upplyst av en kall strimma av
vintersolen, som silade in genom stallgluggen, låg Lill-Blacken
utsträckt, stel och orörlig.
Det gick en rysning genom mig, liksom om man hade
hällt kall b vatten över mig. »Lill-Blacken, Lill-Blacken»,
viskade jag med gråten i halsen. Men nu gnäggade han
ej mer emot mig, ej heller lyfte han upp huvudet. Allt var
så stilla omkring honom. Ingenting annat hördes än
Stor-Blackens ivriga tuggande och Borkas stampande i spiltan.
Jag rusade nu in och direkt upp i mors knä, där
jag-brast ut i häftig gråt.
»Kära barn, hur är det fatt?» sade mor.
»Lill-Blacken är död, mor, han lever inte längre!»
framsnyftade jag under strida tårar.
Mor reste sig hastigt, som o’m jag hade stuckit henne
med en kniv.
Snart var stallet fyllt av allt gårdsfolket, isom stod
där två och tre tillsammans och såg och talade och
förklarade med denna sjungande, sorgliga ton, som är så egen
för folk på landet, när något ledsamt har inträffat..
Milda och klagande föllo alla ord med långa mellanrum.
Mor hämtade sig först. Hon gick bort till hästen,
klappade honom på halsen och sade mycket lågt: »Ja> Gud
välsigne dig, Lill-Blacken, och tack för allt!»
Så gingo de tysta och stilla ut ur stallet, den ene
efter den andre.
Men den, som ingenting sade och ingenting gjorde,’ det
var Ola. Blek stod han vid den toirima spiltan och
stirrade ned framför sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
