- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
104

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 32. Lill-Blacken. Av Jacob Breda Bull. Från norskan - 33. *En liten körsven. Av Carl David af Wirsén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Skall du inte gå in, du också,- Ola?» frågade mor i
dörren.

»Jag kan inte få mig till att gå ifrån honom», svarade
Ola litet tvärt. Och därmed brast den starke mannen i
gråt.

Mor sade ingenting. Sorgen över ett troget djurs död
grep även henne djupt, helst som hon visste, att detta
djur hade offrat livet för hennes barn.

»Det var ingen annan råd, Ola»,’ sade Kon milt och
klappade honom på axeln.

»Nej, det var väl inte det», sade Ola. Och så gick! mor.
Jag vet inte riktigt, hur det kom sig, men visst är,
att när vi två, Lill-Blackens bästa vänner, blevo
ensamma, så föll jag ned på knä på det våta stallgolvet. Och
med handen på den döda hästens huvud viskade jag sakta
och tyst: »Du kära, kära Lill-Blacken!» Ola stod tyst, där
han stod, och lät mig gärna smeka det döda djuret.

Så började kyrkklockorna ringa med en stark, högtidlig
klang. För min barnasjäl blev det nu klart, att Lill-Blacken
hade koirimit upp till Gud och blivit så stor, siå stor, och
att det nu var hans bjällror, som hördes ända uppifrån
himmelen. Men i verkligheten var det första ringningen
till gudstjänst.

Jacob Breda Bull. Från norskan.

33. En liten körsven.

Svarten travar genom skogen, travar muntert uppför backar.
Kry är lilla bergslagshästen, ivrig, så att svetten lackar.
Far och son på kärran sitta, lustigt färden hemåt går.
Stolt är lilla sjuårspilten, ty han tömmen sköta får.

Bruna ögat modigt blixtrar, ljusa lockar fladdra rika,
gnistor spraka under hjulen, skugglikt träden undanvika.
Tall och gran, att snabbt försvinna, skymta främ som genom

flor.

Gossen tröttnar ej att köra, gossen tycker han är stor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:13:41 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lffsp/12/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free