Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 36. *En skärgårdspojke. Av Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Villes blick är inåtvänd,
liksom satt han jämt i tankar,
men likväl för skär och bankar
ögon har han som för två:
»Grund i lovart — fall — fall på!»
Eljest är han tyst som muren.
Munnen, redan viljestark,
öppnas blott i skog och mark,
när det hojtas efter djuren.
Då är Ville själaglad,
över stock och sten han flänger,
svetten lackar, skjortan hänger,
rispa få sig fot och vad.
Men, som sagt, i helgdagsståten
med på segeltur i båten
säger Ville knappt ett
ord,-hyllar regeln: tyst ombord!
Äldst i hemmets syskonskara,
elva år är Ville bara,
men likväl han pröva fått,’
livet är ej barnlek blott.
Han är gårdens enda dräng —
tidigt uppe, sent i säng.
Julimorgnar, daggigt svala,
innan göken börjat gala,
över lien böjd han går.
Öch när slagan hörs på logen,
så det ekar in i skogen,
mitt i dammet Ville står.
Ville — det ,är glädjen, fliten —
ljus som vackert sommarväder,
lugn i stormen som graniten
men så spänstig som en fjäder.
Och jag tänker glad för mig,
när jag pysen ser så säkfer
blicka ut mot sjön, som vräker:
»Pojke, Gud välsigne dig!
Vä,xer sådant gossesläkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
