Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 46. *Linnea. Av Albert Gellerstedt - 47. Ogräset. Av Carl Ewald. Från danskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åt furen nog hon ämnar
en klocka av de två,
den andra, det är granens —
men doften kan du få.
Albert Qellerstedt.
47. Ogräset.
Det var ett härligt, fruktbart år. Regn och solsken
växlade just så, som det var bäst för säden. Så snart bonden
tyckte, att det var mer än lovligt torrt, regnade det nästa dag,
det kunde man vara säker på. Och när han fått regn nog,
skingrades skyarna, alldeles som om det vore han, som
regerade.
Därför var bonden vid gott humör och klagade icke, som
han annars alltid brukade göra. Glad och belåten gick han
över åkern med sina två pojkar.
»Det blir en präktig skörd i år», sade han. »Jag får
mina lador fulla och förtjänar mycket pengar. Då ska Jöns
och Olle få nya byxor och få följa med till marknaden.»
»Skär du mig inte snart, bonde, så lägger jag mig»,
sade rågen och böjde sina tunga ax ända till marken.
Det kunde bonden nu icke höra, men han såg på rågen,
vad den tänkte, och gick därför hem efter sin lie.
»Det är bra att vara i tjänst hos människorna», sade
rågen. »Då kan jag vara säker på att få alla mina frukter
väl försörjda. De flesta kommer i kvarnen, och det är ju
icke vidare angenämt. Men sedan blir de härligt, färskt bröd,’
och man måste ju lida något för äran. Återstoden gömmer
bonden och sår ut på sin åker nästa år.»
Där bredvid, på gärdet och dikeskanten, stod ogräset.
Tistel och kardborre och vallmo och blåklocka och maskros
växte i täta klungor och hade alla huvudena fulla av frö.
Också för dem hade det varit ett fruktbart år, ty solen
skiner och regnet faller lika väl på det fattiga ogräset som på
det rika kornet.
»Oss är det ingen, som skär och bärgar», sade maskrosen
och skakade på huvudet — - men mycket försiktigt, för att icke
10—220605. Läseboken. ParaJleUuppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
