Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 47. Ogräset. Av Carl Ewald. Från danskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men en vacker dag stucko en mängd små vallmor och
tistlar och maskrosor och kardborrar och blåklockor upp
huvudena ur jorden mitt i den frodiga rågen.
»Vad är nu detta för något?» frågade rågen. »Hur i
all världen har ni kommit hit?»
Och vallmon såg på blåklockan och frågade: »Hur har
du kommit hit?»
Och tisteln såg på kardborren och frågade: »Hur i alla
dagar har dn kommit hit?»
De voro alla lika förvånade, och det dröjde nu en bra
stund, innan de hunno förklara sig. Men rågen blev mest
ond, och då den hört alltsammans om Trofast och haren
och vinden, blev den riktigt förargad.
»Det var då väl, att bonden sköt haren i höstas», sade
den. »Och Trofast är lyckligtvis också död, den gamlingen.
Så för dem har jag fred. Men hur vågar vinden lägga
ogräsfrön på bondens åker ?»
»Inte så het, du gröna råg!» sade vinden, som legat
bakom gärdesgården och hört hela samtalet. »Jag frågar ingen
om lov utan gör, vad jag vill, och nu skall jag tvinga dig att
niga för mig.»
Så blåste den över den unga rågen, så att de tunna
stråna vajade fram och tillbaka.
»Ser du», sade den, »bonden sköter sin råg. Det är nu
hans göra. Men regnet och solen och jag — vi tar oss an
er alla utan anseende till personen. I våra ögon är det
fattiga ogräset lika vackert som den rika säden.»
Nu kom bonden ut för att se till sin råg, och då han
blev varse allt ogräset i åkern, rev han sig förargad i
huvudet och började också gräla.
»Det är den otäcka vinden», sade han till Jöns och Olle,
som stodo bredvid med händerna i fickorna på sina nya byxor.
Men då flög vinden fram och blåste hattarna av dem
alla tre och rullade dem långt ut på vägen. Bonden och
gossarna sprungo efter, men vinden var snabbare. Till slut
rullade den ned hattarna i en pöl, och bonden och pojkarna
måste stå där och fiska länge, innan de fingo upp dem.
Carl Ewald. Från danskan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
