- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
154

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 49. Barnen från Frostmofjället. Efter Laura Fitinghoff - 1. Sju små värnlösa - 2. Glasögonkarlen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

när han fick väder av geten, satte han i att morra och
skälla och illgläfsa, som om han sett tjuvar i en kyrka.
Barnen saktade stegen. Ingen av dem öppnade munnen.

Till sist mumlade Anna-Lisa: »Det ä:r bara, för att
vi ä’r så uselt klädda. Kom vi bara som Sven Påls-barnen
på husförhöret, i marknadsköpta kläder och pliggskor, så
skulle nog hunden där fägna oss med svansen och skälla, som
om han bjöd oss stiga in och hålla till godo.»

»Men, stinta», invände Ante, »nu kommer vi inte till
husförhörskalas utan för att be folk om mat och husrum,
och det ser gråhunden, och han vet väl, att de har smått om
det i en så’n här lillstuga, och därför är han sint.»

»Sussu, sussu», lockade Ante och försökte ställa sig
in med den ilsket skällande hunden, som nu rusade rätt
på barnen.

Maglena kullrade sig ut från kälken. Hon slet schalen
från huvudet, sprang fram emot hunden, böjde sig ned
emot den med utbredda armar och sade sakta: »Sussu, sussu!
Inte ä.r du sint på oss, inte. Du ser väl, att vi är små och
ensamma!»

Det var, som om hunden hade förstått henne. Han
tystnade,’ sneglade förläget åt sidan och gäspade, som hundar
göra, då* de känna sig skamsna. Plötsligt satte han
upp öronen, som om han hade varsnat något hotande från
bergssidan. Så började han skälla och gläfsa med huvudet
åt det hållet, torrt, tillgjort, utan mening i skallet, och
skällde så, tills barnen hunnit in i stugan.

2. Glasögonkarlen.

Elden brann på spiselhällen i stugan., när barnen
långsamt, sammanpackade, krypande intill varandra, kommo in
där.

Månke fattades ändå. Han påstod, att han väl inte
kunde lämna geten ensam. Egentligen var det så, att
han tyckte det var skäl, att Ante tog emot första törnen
inne hos främmande folk. En var ju osäker på vad som
kunde möta. en på ett alldeles okänt ställe. Maglenas före-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free