Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 49. Barnen från Frostmofjället. Efter Laura Fitinghoff - 1. Sju små värnlösa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skräp till stuga, som våran var», puttrade den trötta och
hungriga Anna-Lisa.
»Som våran! — Är inte hon god nog? Om så väl vore
bara, att vi ågde’na. Med den lilla kryddgårn och den
stora, granna häggen! Om det vore så väl, att vi kunde
komma dit igen, Gullspira och allihop, så tycker jag
vi skulle ha det lika bra som kungen.» Ante, som talade,
såg med allvarsam blick på syskonen. »Ser ni, det är en
sak,-att mor fanns där — och dog där —,och aldrig får vi igen
en så’n stuga.»
Sent på eftermiddagen, när det drog ihop till ett
riktigt yrväder och barnen voro så trötta, att de knappast
orkade lyfta fotterna längre, ropade Ante: »Barn, det
ryker, och gnistorna flyger ur skorstenen till en gård. Å,
gullabarn, vi är ute i bygden, och jag hör hundarna
skälla.» Han tog med ens i och började springa, som om
han dragit tomma kälken. Anna-Lisa lyfte fotterna så lätt
och slet halsduken från ansiktet. Men Maglena kröp in
i schalen med hela ansiktet. Hon var blyg och rädd för
främmande folk. En kunde ju aldrig veta, om de var
som riktigt folk skulle vara, så att de såg ut som folket
uppe i Frostmofjället. Kanske människorna här hade ett
öga bak i huvudet och ett i pannan. Och kanske de gick på
händerna, och åt med fotterna.
Hu, vad det var kusligt! Vad kunde de tala för mål,
tro ? Frostmomålet var nog särskilt fint, sjå inte skulle en
tro, att så’nt utsocknes folk kunde tala det. Så långt som
de nu färdats denna dagen, så kunde en ju förstå, att allt
skulle vara. olikt och som upp- och nervänt!
Så kom nu barnskaran ut ur skogen och in mot en by.
Till närmaste gård, en liten grå stuga, snarlik deras egen,
som de i morse lämnat, förde bara en i djupa snön
upptrampad stig. Det var just inte lätt att komma fram med
kälken. Gråhunden där skällde, som om han velat äta upp
dem allesammans. Hans skall förstodo de väl. Han sade,
han som alla gråhundar, att det kom folk till gården. Nog
hörde barnen på skallet, att^ hunden inte aktade dem stort.
»Vov, vov, bara patrask! Ska ja mota bort dem, tro?» Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
