Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 56. När far och mor hade ont om pengar. En julberättelse. Efter Bernt Lie. Från norskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fastsytt på avigsidan och med ordentliga sömmar, så blev allt
bra igen. Och den lappen var pengar. Kunde mor spara
ihop några ören för vart middagsmål, så skulle det småningom
bli så mycket, att det kunde läggas under hålet. Men
det gick nog långsamt med örena, i synnerhet som pojkarna
hade så glupsk aptit.
Tora låg och funderade. Och så tänkte hon på
sparbössan i mors låda. I den var det nu tre kronor och tjugo
öre. Om fjorton dagar var det julafton. Då hade hon kanske
fyra kronor och skulle in till staden för att köpa julklappar.
Fyra kronor! Det var många ören. Ja, mor skulle
behöva spara länge och på många middagar för att få ihop
så många slantar. Många potatisar, många tallrikar soppa!
För kött var det nog ej lönt att spara på — så som
pojkarna åt!
Om hon skulle ta sparbössan och ge till far för att
betala skulden! Nej — hon skulle åtminstone vänta, tills
hon hade fullt fyra kronor. Och så spara naturligtvis —
på middagsmaten.
Tora somnade och drömde om ett stort hål på en brun
klänning, med upprispade kanter och svårt att sy ihop —
och Rolf och Petter petade på det och gjorde det värre,
rent av hopplöst värre, så att det behövdes en stor lapp.
Hon sydde och sydde och sov och drömde.
Både på morgonen nästa dag och sedan fram på middagen,
då Tora kom hem från skolan, var hon litet generad
av att veta om, vad hon hade hört på natten. Värst var det
på eftermiddagen, då Rolf och Petter bådo om en krona var
för att låta fotografera sig i skolan.
»Nej», sade mor, »det har vi sannerligen inte råd till,
kära gossar.»
Pojkarna tiggde och bådo, men Tora satt vid moderns
sybord — mitt emot mor själv — och blev rödare och
rödare i ansiktet och uppåt tinningarna. Det var dels
därför, att hon visste, vad mor menade med att de inte hade
råd, och dels därför, att hon brann av lust att nypa pojkarna
i armarna, blinka åt dem, att de skulle låta bli att plåga
mor för de där kronornas skull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
