- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
194

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 60. Flykten till Egypten. Medeltida folksägen, berättad av Selma Lagerlöf

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och då hon sagt detta, hade hon stuckit ned kärnan i jorden,
och hennes tårar hade vattnat den.

»Hur kan det komma sig, att jag tänker på detta just i
dag?» sade palmen. »Skulle denna kvinna kunna vara så skön,
att hon påminner om den härligaste av drottningar, om
henne, på vars ord jag växt och levat intill denna dag?

Jag hör mina blad susa allt starkare», sade palmen,
»och det låter vemodigt som en dödssång. Det är, som om de
spådde, att någon snart skulle bort ur livet. Det är gott att
veta, att det ej gäller mig, eftersom jag ej kan dö.»

Palmen antog, att dödssuset i bladen måste gälla de två
ensamma vandrarna. Helt visst trodde de också själva, att
deras sista stund nalkades. Man såg det på den uppsyn de
visade, då de vandrade förbi ett av de kamelskelett, som
kantade vägen. Man såg det på de blickar de kastade efter ett
par förbiflygande gamar. Det kunde ju ej vara annorlunda.
De måste förgås.

De hade fått syn på palmen och oasen och skyndade nu
ditåt för att finna vatten. Men då de äntligen kommo fram,
sjönko de samman i förtvivlan, ty källan var uttorkad.
Kvinnan lade utmattad ned barnet och satte sig gråtande vid
källbrädden. Mannen kastade sig ned bredvid henne,
han låg och hamrade på den torra jorden med sina båda
nävar. Palmen hörde, hur de talade med varandra om att de
måste dö.

Den hörde också av deras tal, att konung Herodes lät
döda alla barn på två eller tre år, av fruktan att den store,
väntade Judakonungen hade blivit född.

»Det susar allt starkare i mina blad», sade palmen.
»Dessa stackars flyktingar se snart sin sista stund.»

Den förnam också, att de fruktade öknen. Mannen
sade, att det hade varit bättre att stanna och kämpa med
krigsknektarna än att fly hit. Han sade, att de sålunda skulle
funnit en lättare död.

»Gud skall bistå oss», sade kvinnan.

»Vi äro ensamma bland rovdjur och ormar», sade
mannen. »Vi hava ej mat och ej vatten. Hur skall Gud kunna
bistå oss?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free