Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 61. *Liten Karin. Folkvisa - 62. *Vi suckar det så tungt uti skogen? Av Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och vill du låta sätta mig
i spiketunnan in,
Guds änglar små, de se, att jag
oskyldig är därtill.»
De satte liten Karin
i spiketunnan in,
och konungens små svenner,
de rullade henne kring.
Så kom det ifrån himmelen
två vita duvor ner,
de togo liten Karin,
och strax så blev det tre.
Folkvisa.
62. Vi suckar det så tungt uti skogen?
Och liten pilt, han sitter en kulen höstekväll
och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll,
och hör, hur löven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blev lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Och liten pilt, han lyssnade, blev hemsk uti sitt mod
och började att springa utåt leden.
Han tänkte stygga tankar och skrämde upp sitt blod
och vilse gick på ljungbevuxna heden.
Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär’:
»Gud nåde mig, som liten är! Om väl jag vore där!»
Då suckar det så tungt uti skogen.
Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky
och kastar silvertäcket över jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
