Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 62. *Vi suckar det så tungt uti skogen? Av Bernhard Elis Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och liten älvadrottning med fagra läppar log
och smekte liten pilt på röda kinden.
»Gråt icke, vackra gosse, fastän du vilse drog,
fastän du blev så hemsk inunder linden!
Men sätt dig här på tuvan å ljungbevuxen stig
och torka dina tårar, så skall jag säga dig,
vem suckade så tungt uti skogen!
När natten sakta stiger utöver land och sjö
och dagens sorl begynner att försvinna
och vågen går till vila inunder grönan ö
och alla vackra stjärnor börja brinna,
då bliver himlens båge. så ren och spegelklar,
en här av goda änglar så tyst därunder far
och gråter silvertårar över jorden.
Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
och finner sig så dyster och förkastad.
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd och mord,
varmed hon är se’n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen.»
»Hav tack, du älvadrottning! — Det glömmer jag ej mer,
ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se där! I månens strimma min rätta stig jag ser.
Farväl! Yi glömma icke brått varandra.
Yäl är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
men Herren vill jag lova, att aldrig för min skull
det sucka skall så tungt uti skogen.»
Bernhard Elis Malmström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
