- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
205

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 65. Hösåtarna. Av Verner von Heidenstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i örat och säga: »Det var väl du, kan jag tro, som tog mina
äpplen i natt. Nu skall du få!» — Och då susade det och
small om kinderna på honom, så att han såg sju solar.

Hans mor bodde i en liten eländig koja uppe på skogen,
och runt omkring den var det bara vassa enbuskar och stenar.
Hon brukade gå omkring i bygden, krokig och enögd och med
en stor risknippa på ryggen. Hon talade aldrig, men ögat
blinkade och rullade, och tog någon ifrån henne risknippan och
öppnade den, så — titta! — alltid låg där ett fisknät eller ett
stycke blekväv eller något annat, som icke var hennes eget.
Ju mer hon tog, dess fattigare blev hon, och hugg och slag och
gråt och hårda ord hörde hemma i hennes stuga.

Tjuv-Kajsas pojke var dammig och svart i ansiktet, och
den runda näsan såg ut som ett rött körsbär på en upp- och
nedvänd sotig gryta. När han nu kom på gärdena, där man
nyss hade slagit med lien och sedan satt upp hela skörden på
störar, för att den skulle torka, blev han rädd. Han
tyckte, att höstackarna, som stodo där med sina träspjut i
långa led, sågo ut som en här av lurviga och skäggiga gastar,
och han sprang, ja, han sprang, så att hjärtat flög upp i
halsgropen. Var sommar hade han sett dem komma tillbaka och
ställa upp sig på åkrarna, och alltid kallade han dem rätt
och slätt hösåtarna; men aldrig hade de så skrämt honom
som nu i skumrasket. När han såg sig ömkring, begynte de
också att röra på sig och springa bredvid honom på vardera
sidan om vägen, väl två- eller trehundra stycken. Hu, hu, vad
det knastrade och frasade och rasslade och stampade!
Slutligen måste han stanna för att hämta andan, och nu såg han,
att gastarna också stannade, och då märkte han, att det bara
var därför, att han själv sprungit, som han tyckt, att de också
hade rört sig. Ha, ha! Då blev han med ens modig, kan du
tro, och ritade med foten i sanden på vägen och drog
slidkniven och försökte att tälja en pipa av stjälken till en
hundloka och hoppade jämfota över diket och satte sig och steg
upp och gick kors och tvärs framåt och hittade på de
underligaste konster och upptåg.

»Hösåtar, hösåtar!» ropade han. »Varför kommer ni
aldrig till mor mins stuga?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free