Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 69. Gubben och gumman, som gjorde arbetsbyte. Efter Gabriel Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle väl det gå till? Inte kunde han stå i spisen och koka
kål och på samma gång springa i täppan och mota kon, dei
var då alldeles omöjligt. »Men karl är karl, vände honom, huj
man vill.» Torv taket på stugan sken så grönt i solen. Däi
var det nog ett rart bete. »Dit ska jag dra henne», tänkte
han, och så slog han ett rep omkring halsen på kon, och hm
han stretade och drog, fick han upp henne på stugtaket. Ss
kastade han andra ändan av repet ned genom skorstenen, och
så bar det av in i stugan. Där band lian repet omkring
midjan på sig och tog så till att blåsa på elden och röra i grytan.
»Det är då för innerligen väl, att jag inte är någon
fårskalle», tänkte han, ty nu hade han ju ställt till det
riktigt bra. Men bäst han stod där och blåste, trillade kon
ned från stugtaket, och han själv rycktes upp i skorst enen
och där blev han sittande, viken som en fällkniv.
Med detsamma kom gumman hem från skogen med en
stor knippa hank på ryggen. Det första hon fick ögonen på
var kon, som hängde på stugväggen. Ilon skyndade sig att
hugga av repet, och när kon föll i marken, trillade gubben
ned i spisen, och där låg han, när gumman kom in. »Ack,
ack, ack», sade gumman, »trösta mig för dig! Hur har du
burit dig åt, medan jag har varit borta?»
»Håjåjåj! Håjåjåj!» kved gubben. Han kunde inte säga
något, ty så illa hade han blivit svedd i elden. Men hur
han hade ställt till, det blev hon snart varse. Fläskstycket
var borta, drickstunnan tom och brödet bränt. Grädden låg
i källan och tröjan i grytan, kon var strypt och gubben svedd.
»Trösta mig för dig! Trösta mig för dig!» klagade
gumman och tog sig till att storgråta.
»Jag menar du blir hemma, mor, och sköter om huset
som förr», sade gubben, som hade kvicknat vid så pass, att
han kunde tala igen, men han grät, han också.
»Och du går till skogen, far?» sade gumman.
»Ja-a.» ■ «
Så blev det också, och aldrig mer trätte gubben på
gumman.
Efter Gabriel Djurklou.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
