Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ägg. På det sättet blev jag också en gång lurad, och jag
hade min sorg och bedrövelse av de ungarna, för de är
rädda för vatten, ska jag säga dig. Jag kunde inte få
ut dem. Jag rappade och nappade, men det hjälpte inte.
— Låt mig få se ägget! Jo, det är ett kalkonägg. Låt
du det ligga, och lär de andra barnen simma!»
»Jag ligger väl ändå litet längre på det», sa’ den andra.
»Har jag nu legat så länge, så kan jag ligga litet till.»
»Var så god!» sa’ den gamla ankan, och så gick hon.
Äntligen rämnade det stora ägget. »Pip, pip!» sa’
ungen och vältrade ut. Han var så stor och ful. Ankan
såg på honom.
»Det var då en förskräckligt stor ankunge, den där»,
sa’ hon. »Ingen av de andra ser så ut. Det måtte >väl
aldrig vara en kalkonkyckling. Nå ja, det ska vi snart
komma under fund med. I vattnet ska han, om jäg så ska
sparka ut honom.»
Dagen därpå var det ett utmärkt härligt väder.
Solen sken på alla de gröna kardborrarna. Ankmodern kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
