Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allesammans, och kalkontuppen, som var född med sporrar
och därför trodde, att han var kejsare, blåste upjp sig som
ett skepp för fulla segel, gick rakt på honom, kluckade och
blev alldeles röd i huvudet. Den stackars ankungen visste,
varken hur han skulle stå eller gå. Han var så ledsen,
att han var så ful och ett åtlöje för hela ankgården.
Så gick det den första dagen, och sedan blev det allt
värre. Den stackars ankungen blev jagad av dem
allesammans. Till och med hans syskon voro så elaka mot honom,
och de sade ständigt: »Om katten ändå ville ta dig, ditt
otäcka spektakel!» Och modern sa’: »Om du ändå vore
långt härifrån!» Och ankorna beto honom, och hönsen
hackade honom, och pigan, som skulle ge djuren mat, sparkade
till honom med foten.
Då sprang han sin väg och flög över staketet. De små
fåglarna i buskarna foro förskräckta upp. »Det är, för att
jag är så ful»* tänkte ankungen och slöt till ögonen men
sprang ändå framåt. Så kom han ut till det stora kärret,
där vildänderna bodde. Här låg han hela natten. Han var
så trött och ledsen.
Om morgonen flögo änderna upp och fingo se den nya
kamraten. »Vad är du för en?» frågade de. Och ankungen
vände sig åt alla sidor och hälsade, så gott han kunde.
»Du är innerligt ful», sa’ änderna. »Men det kan då
göra oss detsamma, bara du inte gifter dig inom vår familj.»
— Den stackarn, han tänkte visst inte på att gifta sig!
Han ville bara ha lov att ligga i vassen och dricka litet
dyvatten.
Där låg han i två hela dagar, och så kommo tvenne
vildgäss. De hade nyss kommit ur ägget, och därför voro de
så morska av sig.
»Hör på, kamrat», sa’ de, »du är så ful, att vi
riktigt tycker om dig. Vill du följa med oss och bli flyttfågel?
Strax här bredvid i ett annat kärr ligger några söta,
förtjusande vildgäss; allesammans fröknar, som kan säga
rapp. Du är i stånd att göra din lycka, så ful är du.»
»Piff, paff!» lät det i detsamma, och båda vildgässen
föllo döda ned i vassen,’ och1 vattnet blev blodrött. »Piff,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
