- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
235

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ni förstår mig inte», sa ankungen.

»Ja, om inte vi förstår dig, vem skulle då förstå dig?
Du måtte väl aldrig vilja vara klokare än katten och
gumman, för att nu inte tala om mig? Gör dig inte till, barn,
och tacka du din skapare för allt det goda man gjort för dig!
Har du inte kommit in i ett varmt rum och fått ett umgänge,
som du kan lära något av? Men du är en stolle, och det
är inte roligt att umgås med dig. Mig kan du tro. Jag
menar väl med dig. Jag säger dig obehagligheter, och däxpå
kan man känna igen sina verkliga vänner. Se nu bara till,
att du lägger ägg och läx dig spinna eller gnistra!»

»Jag tror, att jag hellre går ut i vida världen», sa’
ankungen.

»Ja, gör du det!» sa’ hönan.

Och så gick ankungen. Han flöt på vattnet. Han dök
ned. Men av alla djur blev han sedd över axeln för sin
fulhet.

Nu kom hösten. Löven i skogen blevo gula och bruna,
blåsten tog fatt på dem, så att de dansade omkring, och
uppe i luften såg det kallt ut. Skyarna hängde tunga av
hagel och snöflingor, och på gärdesgården satt korpen och
skrek »au, au» av idel köld. Ja, man kunde riktigt frysa,
då man tänkte därpå. Den stackars ankungen hade
verkligen inte trevligt.

En afton — solen gick så härligt ned — kom en hel
flock stora, vackra fåglar fram ur buskarna. Ankungen
hade aldrig sett något så vackert. De voro alldeles
skinande vita med långa, smidiga halsar. Det var svanar. De
utstötte ett så underligt läte, bredde ut sina präktiga, långa
vingar och flögo bort från de kalla trakterna till varmare
länder och öppna sjöar. De stego så högt, så högt. Och den
fula lilla ankungen blev så underlig till mods. Han vände
sig runt omkring i vattnet som ett hjul, sträckte halsen högt
upp i luften efter dem och utstötte ett skri, så högt och
förunderligt, att han själv blev rädd. Ack, han kunde inte
glömma de vackra fåglarna, de lyckliga fåglarna, och då
han inte längre var i stånd att se dem, dök han ända ned
till bottnen, och när han kom upp igen, var han liksom ut-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free