Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 71. Den fula ankungen. Av H. C. Andersen - 72. Den lilla flickan med svavelstickorna. Av H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Där är en ny!» Och de andra barnen jublade också: »Ja, det
har kommit en ny!» Och de klappade händerna och dansade
runt, sprungo efter far och mor, och så kastades bröd och
kakor ut i vattnet, och alla sa’ de: »Den nya är den
vackraste. Så ung och så söt!» Och de gamla svanarna bugade
sig för honom.
Då kände han sig helt blyg och gömde huvudet bakom
vingarna. Han visste inte, hur det var. Han var alltför
lycklig men alls inte stolt, ty ett gott hjärta blir aldrig stolt.
Han tänkte på hur han hade varit förföljd och förhånad och
hörde nu alla säga, att han var den vackraste av alla
fåglar. Och syrenerna böjde sig med kvistarna ända ned i
vattnet till honom, och solen sken så varmt och gott. Då
blåste han upp sina fjädrar, höjde på den smidiga halsen,
och ur hjärtat jublade han:
»Så mycken lycka drömde jag inte om, då jag var den
fula ankungen!»
H. C. Andersen.
72. Den lilla flickan med svavelstickorna.
Det var så förskräckligt kallt. Det snöade och började
bli mörka kvällen. Det var också den sista aftonen på
året, nyårsaftonen. I kölden och mörkret ute på gatan gick
en liten fattig flicka med bart huvud och nakna fötter. Hon
hade visserligen haft tofflor på sig, då hon gick hemifrån.
Men vad hjälpte det? Det var mycket stora tofflor. Hennes
mor hade senast nyttjat dem, så stora voro de, och den
lilla tappade dem, då hon skyndade sig över gatan, just
som två vagnar körde så fasligt fort förbi. Den ena
tof-feln stod inte att finna, och med den andra sprang en pojke
bort. Han sa, att han skulle begagna den till vagga, då
han själv fick barn.
Dar gick nu den lilla flickan på de nakna små fotterna,
som voro röda och blå av köld. I ett gammalt förkläde
hade hon en mängd svavelstickor, och en bunt bar hon i
handen. Ingen hade under hela dagen köpt något av henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
