Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 72. Den lilla flickan med svavelstickorna. Av H. C. Andersen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ingen hade givit henne en slant. Hungrig och genomfrusen
gick hon där och såg så betryckt ut, den lilla stackaren.
Snöflingorna föllo i hennes långa, gula Lhår, som lockade
sig så vackert kring nacken. Men den prydnaden tänkte
hon visst inte på. Ut från alla fönster lyste ljusen, och så
luktade det så skönt gåsstek därute på gatan. Det var ju
nyårsafton. Ja, det tänkte hon på.
Borta i ett hörn mellan två hus — det ena sköt litet
längre fram på gatan än det andra — satte hon sig och
kröp ihop. De små benen hade hon dragit upp under sig,
men hon frös ännu mel^a, och hem tordes hon inte gå.
Hon hade ju inte sålt några stickor, inte fått en enda slant.
Hennes far skulle slå henne. Och kallt var det också där
hemma. De bodde alldeles under taket, och där ven
vinden in, ehuru halm och trasor voro instoppade i de värsta
springorna. Hennes små händer voro nästan förlamade av
köld. Ack, en liten tändsticka kunde nog göra gott! Om
hon bara vågade draga ut en ur bunten, stryka den mot
väggen och värma fingrarna. Hon drog ut en — ritsch!
vad den sprakade, och vad den brann! Det var en varm,
klar låga, liksom ett litet ljus, då hon höll handen
omkring den. Det var ett underligt ljus. Den lilla flickan
tyckte, att hon satt framför en stor järnkamin med blanka
mässingsknappar och mässingskrans. Elden brann så
härligt, värmde så gott. Nej, vad var det? — Den lilla sträckts
redan ut fotterna för att värma dem också — då slocknade
lågan. Kaminen försvann — lion satt med en liten stump
av den utbrunna tändstickan i handen.
Hon strök eld på en till, den brann, den lyste, och där
skenet föll på muren, blev denna genomskinlig som ett
flor. Hon såg rakt in i rummet, där bordet stod dukat med
en skinande vit duk och fint porslin. Skönt ångade
den stekta gåsen, fylld med sviskon och äpplen, och — vad
som var ännu präktigare — gåsen hoppade från fatet och
rullade utåt golvet med kniv och gaffel i ryggen. Ända
fram till den fattiga flickan kom den. Då slocknade
tändstickan, och endast den tjocka, kalla muren var kvar.
Hon tände en ny. Då satt hon under den vackraste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
