Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 74. Sampo Lappelill. En saga från Lappland. Av Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och när Sampo sjöng, såg lian vargarna springa som
grå hundar i mörkret kring släden och nafsa efter renen,
men det brydde Sampo sig icke om. Han visste väl, att ingen
varg var så flink på fötterna som hans snälla ren. Huj7
så det bar av över backar och stenar, så att det susade kring
öronen! Sampo Lappelill lät det gå bara. Knaps, lät det
i renens hovar,, och månen på himmelen sprang i kapp med
renen, och de höga fjällen tycktes springa bakåt, men
Sampo Lappelill lät det bara gå. Det var roligt att köra, och
det var allt, vad han tänkte på.
Då hände ,sig i en knapp vändning utför en backe,
att pulkan stjälpte och Sampo föll ur och blev liggande i
snödrivan. Men renen märkte det icke utan trodde, att
Sampo ännu satt kvar i pulkan, och så sprang renen sin väg,
och Sampo fick munnen full av snö, så att han ej kunde
ropa. Där låg han som en fotlös fjällråtta mitt i mörka
natten och mitt i den stora, omätliga ödemarken, där ingen
människa bodde på flera mils avstånd.
Sampo blev något häpen i början, och det kan man ej
undra på. Han kravlade sig upp ur snön och hade ej stött sig
det minsta, men vad hjälpte det honom? Så långt han kunde
se i det svaga månskenet, såg han runt omkring sig endast
drivor och snöfält och höga berg. Men ett berg reste sig
högt över alla andra, och Sampo förstod, att han nu var vid
Rastekais. Med ens rann det honom i hågen, att här bodde
fjällens grymme konung, som åt renar i en munsbit och
sväljde små gossar som myggor. Då blev Sampo Lappelill
rädd. Ack, hur gärna hade han nu velat vara hemma igen
hos far och mor i den varma kojan! Men hur skulle han
komma dit? Och skulle ej fjällkungen dessförinnan hitta
honom i drivan och uppsluka honom med byxor och vantar
som en annan liten myggstackare ?
Ja, nu satt Sampo Lappelill där allena i snön och
mörkret på Lapplands öde fjäll. Och det var så underligt
och så hemskt, när han såg framför sig den höga, svarta
skuggan av berget Rastekais, där fjällkungen bodde. Det
hjälpte alls inte, att han satt där och gräit, ty alla hans
tårar fröso på ögonblicket till is och trillade som ärter ned
18—220605. Lästboktn. Parallelluppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
