Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 74. Sampo Lappelill. En saga från Lappland. Av Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Semlja och. Spetsbergen och Grönland och Island, ja, från
själva nordpolen för att tillbedja solen, såsom vildarna av
fruktan tillbedja det onda väsendet; ty trollen tycka
alldeles icke om solen och skulle helst önska, att hon aldrig
mer ginge upp, när hon en gång har sjunkit bakom de
ödsliga fjällen. Och längre bort stodo där Lapplands alla
små och stora djur i långa, täta rader, tusende och åter
tusende, från björnen, vargen och f ilfrasen ända till den
fromma renen, den lilla fjällråttan och den flinka
renloppan, men myggorna hade förhinder — de hade frusit ihjäl.
Alle detta såg Sampo Lappelill med mycken förundran
och klev så oförmärkt ned från mästervargens rygg och
gömde sig bakom en stor kullersten för att se, vad där
vidare månde bliva av.
Fjällkungen reste sitt höga huvud, så att snön yrde
omkring honom, och se, då sken det granna norrskenet som
en gloria kring hans panna. Det for ut i långa,
stjärnfor-miga, blekröda, strålar över den blå natthimmelen. Det
sprakade och det susade, som när elden i skogen slingrar
sig upp i furornas kronor. Det vidgades och drog sig åter
tillsammans. Det tätnade och det bleknade ömsom, så att
den ena ljusglimten efter den andra for som en il över
de snöiga fjällen. Och detta roade fjällkungen. Då
klappade han sina isiga händer, så att det dånade som åskor
i bergens ekon, och trollen pepo av glädje, och djuren
runt omkring skreko av förskräckelse. Men det roade
fjällkungen alltmera, så att han ropade högt över ödemarken:
»Så skall det vara! Så skall det vara! Evig vinter och
evig natt! Det tycker jag om.»
»Ja, så skall det vara! Så skall det vara!» skreko
trollen med full hals, ty alla tyckte mera om natten och
vintern än om sommaren och solskenet. Men bland djuren
uppstod där mycket ’mummel, ty alla rovdjuren och fjällråttorna
med dem tyckte som trollen, men renarna och de övriga
skulle icke haft något emot sommaren, om de ej med detsamma
kommit ihåg Lapplands myggor. Endast den lilla renloppan
ville ha sommar utan förbehåll, och därför pep hon så högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
