- Project Runeberg -  Läsebok för folkskolan. Särskild parallellupplaga till 10. uppl. / Avdelning 1 och 2 /
277

(1911-1951) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 74. Sampo Lappelill. En saga från Lappland. Av Zacharias Topelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Iioti förmådde: »Herre konung, vi har ju kommit hit för att
vänta på solen!»

»Vill du tiga; du usla kryp!» röt isbjörnen bredvid
henne. »Det är bara en gammal sed, att vi samlas här. Men
i år blir det lustigt, i år blir solen för alltid borta. Solen
har slocknat, solen är död!»

»Solen har slocknat! Solen är död!» mumlade alla
djuren, och det gick en rysning genom hela naturen. Men trollen
från nordpolen skrattade så, att mössorna flögo av dem.
Och den store fjällkungen upphov sin dunderstämma och
ropade ånyo över ödemarkerna: »Så skall det vara! Så
skall det vara! Solen är död. Hela världen skall falla ned
och tillbedja mig, den eviga vinterns och nattens konung!»

Detta förtretade Sampo Lappelill, där han satt bakom
kullerstenen. Han steg fram och ropade med sin lilla
näsvisa näbb: »Du ljuger, fjällkung, du ljuger, så lång du ar!
I går såg jag solens förebud i skyn, och solen är inte död.
Ditt skägg skall smälta ännu, när det lider mot midsommar.»

Vid dessa ord mörknade fjällkungens panna som ett
svart moln, och han glömde lagen och lyfte sin förfärliga,
långa arm för att krossa Sampo Lappelill. Men i detsamma
bleknade norrskenet, och en röd strimma sprang upp på
himmelen och lyste fjällkungen mitt i hans frostiga ansikte,
så att han plötsligt förbländades och lät armen falla. Och
då såg man solens gyllene rand lyfta sig långsamt och
majestätiskt över randen av horisonten och upplysa fjällen,
ödemarkerna,’ drivorna, klyftorna, trollen, djuren och’ den
lille manhaftige Sampo Lappelill. Med ens blev där ett.
skimmer i snön, som hade många miljoner rosor regnat
ned över den, oöh solen sken i allas ögon och ända ned i
allas hjärtan. Även de, som mest hade glatt sig åt att
solen var död, blevo nu innerligen glada över att åter få
se henne. Det var för löjligt att se trollens förundran.
De bligade på solen med sina små, grå ögon under sina röda
nattmössor och betogos emot sin vilja av en sådan
förtjusning, att de ställde sig på huvudet i snön, och den store,
förskräcklige fjällkungens skägg begynte smälta och droppa
ned i en rinnande bäck över hans vida jacka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Sep 16 00:19:14 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lffsp/12/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free