Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 74. Sampo Lappelill. En saga från Lappland. Av Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela huset skulle ramla i stycken. »Vem är där?» sade
prästen.
»Det är jag!» svarade dunderstämman ute på gården.
»Låt upp för fjällkungen! Här är ett odöpt barn, och alla
hedningar hör mig till.»
»Vänta litet, tills jag får min kaftan och min krage
på mig för att värdigt emottaga en så förnäm herre!»
svarade prästen innanför. — »Må gå!» röt fjällkungen. »Men
skynda dig, annars sparkar jag sönder väggen i huset.» —
»Strax, strax, nådig herre!» svarade prästen.
Men i detsamma tog han en skål vatten där inne och
döpte Sampo Lappelill till en kristen människa i Gud
Faders och Sons och den Helige andes namn.
»Nå, är det ej färdigt ännu?» röt fjällkungen och lyfte
redan sin förfärliga fot för att kullstörta huset. Men då
öppnade prästen självmant dörren och sade: »Vik hädan, du
nattens och Vinterns konung, ty med detta barnet har du
intet mera att skaffa! Guds nådes sol skiner nu över Sampo
Lappelill, och han hör icke mera dig utan Guds rike till.»
Då förgrymmades fjällkungen så övermåttan, att han
på stället sprack sönder i ett förskräckligt yrväder, och
det begynte snöa så tätt, så tätt, att snön gick ända upp
över taket på prästgården, och alla väntade att finna sin
grav i drivorna. Prästen ensam var lugn och läste sina
böner ur den heliga boken och bidade morgonstunden. Och
när morgonen kom, sken solen på snön, och snön smälte
undan, och prästgården var räddad. Men fjällkungen var
försvunnen,’ och ingen vet säkert, men alla förmoda, att
han ännu lever och regerar på Rastekais.
Sampo Lappelill tackade den gode prästen och fick av
honom låna en pulka. Därpå spände Sampo renen med
guldhornen för prästens pulka och for så hem igen till sin
fader i Aimio. Och där blev stor glädje^ när Sampo
Lappelill kom så oförmodat tillbaka. Men hur Sampo sedan
blev en stor herre, som matade sin ren med guldhavre ur
silverkrubba, det är en annan historia, som nu är för lång
att berätta. Det sägs, att lapparna från den tiden icke
mera uppskjuta som förr från år till år att föra sina små
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
