Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 74. Sampo Lappelill. En saga från Lappland. Av Zacharias Topelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när alla hade sett en stund med så olika glädje
på solen, var den första timmen nästan förliden, och Sampo
LappelilJ hörde en av renarna säga till sin lilla renkalv:
»Kom, kom, kära barn, nu måste vi bort, ty annars blir
vi uppätna av vargarna!» — Då mindes även Sampo, vad
honom förestod, om han dröjde längre. Och eftersom han såg
bredvid sig en präktig ren med granna, förgyllda horn, så
besinnade han sig ej länge utan hoppade upp på renens
rygg, och så bar det av i sporrsträck ned utför fjällets
branter.
»Vad kan det vara för ett underligt sus, som hörs bakom
oss?» frågade Sampo efter en stund, när han litet hämtat
andan efter den häftiga ritten. — »Det är de tusen
björnarna, som lufsar efter oss för att uppsluka oss», svarade renen.
»Men var icke rädd! Jag är fjällkungens egen förtrollade
ren, och ingen björn har ännu naggat mig i hälarna.»
Så redo de åter en stund. Då frågade Sampo: »Vad
klan det vara för ett underligt flåsande, som hörs bakom
oss ?» — Renen svarade: »Det är de hundra tusen vargarna,
som sätter efter oss i fullt galopp för att sönderslita dig
och mig. Men var icke rädd! Ingen varg har ännu sprungit
i kapp med mig i fjällens ödemarker.»
Åter redo de en stund. Dåsade Sampo Lappelill: »Månne
åskan går här i fjällen bakom oss?» »Nej», sade renen
och begynte darra i alla leder, »det är fjällkungen själv,
som stiger med jättesteg efter oss, och nu är det förbi med
oss båda, ty honom kan ingen undkomma.» »Gives då
intet råd?» sade Sampo. »Nej», sade renen, »här finns
ej någon annan räddning än att försöka, om vi möjligen
hinner till prästgården där borta vid Enare sjö. Kommer
vi dit, så är vi räddade, ty fjällkungen har ej någon makt
över de kristna.» »Ja», sade Sampo, »spring, min snälla
ren, över berg och fält, så ska jag giva dig guldhavre
att äta ur silverkrubba!» ,
Och renen sprang och sprang för brinnande livet, och
just när de hunnit in i prästens stuga,- var fjällkungen redan
på gården och bultade så hårt på dörren, att alla trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
