Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första avdelningen - 79. Zacharias Topelius på Björkudden. För Läseboken av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De sista dagarna i Topelius’ liv har en ung vän till
skalden, Alta Dahlgren, skildrat sålunda för oss:
»Men ute föll snön, vecka efter vecka, som en
oavlåtligt fallande gardin, och drivorna växte, och vägarna bleve
of arbara, och tystnaden kring Björkudden liksom tilltog mei
och mer. Denna ständigt fallande snö tycktes däinpa varje
ljud. Det blev småningom klart för hans anhöriga, att :
all denna tystnad och stillhet nalkades en hög gäst, kallad
att skörda ett liv, som i rikt mått erhållit och? "givit a\
livets gåvor. Några medlemmar av familjen, som vistades i
utlandet, eftertelegraferades och anlände alla i tid. Den
sjuke skalden, vars läppar så ofta under de långa dagarna
viskade sitt t ’Guds lov!’ förnam under själva yrseln den
höge gästens närvaro. Med bönér till sin Gud hälsade har
honom, och med klarnande blick bjöd han alla de sina
godnatt. Det var ju dag, men den sollösa himlen talade ej
dagens språk. Då yrseln åter lade sin hand på hans panna,
viskade han ännu med ett ljuvligt leende : ’Ja, är ni färdiga
nu, jag har länge varit färdig.’ ( ’
Då hans unga dottersöner kommo för att taga avsked av
honom, såg han på dem och igenkände dem. — ’Hälsen till
kommande släkten!’ voro de sista ord han gav dem i arv.
Han talade om huru han velat strö korn åt de små
fåglarna i livet, åt barnen, och hur han hoppades, att icke
allt fallit på hälleberget. Med stark betoning uttalades de
härliga orden, nyckeln till allt samliv mellan människor :
’Förlåta dem, som oss skyldiga äro, kom ihåg, det är den
högsta av all kunskap på jorden!’–’Är det underligt,
att jag älskar livet!’ sade han en gång. Och han talade
om huru han tänkt, att han skulle få se våren, vårsolen och
vårgrönskan, och sade sig välsigna sin Gud i vårens namn.
De sista dagarna av hans liv voro en enda bön i känslar
a.v Guds nåd. Nätterna gåvo ej mera ro, och yrseln
fångade tankarna, jagade och ansträngde dem. Men så snart
den fysiska oron ett ögonblick gav anden ro att stråla ige*
nom, lyste hans blick av ta’el:sam kärlek, och hans mun
viskade Guds lov. ’Kommer inte solen?’ brukade han
fråga, och den sista eftermiddagen föll solen in i rum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
