Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 105. Pojken, som åt i kapp med jätten. Efter Hyltén-Cavallius »Svenska folksagor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blev ljust. Då sade pojken: »Nu ska vi väl gå hem och
äta frukost.» »Ja», sade jätten, »jag tycker vi har just
förtjänat det nu.»
Någon tid därefter satte jätten sin dräng att plöja.
»Nu», sade han, »skall du plöja så, som jag har visat dig.
Men när hunden kommer, skall du lösa oxarna och ställa
in dem, där han går förut.» Ja, pojken lovade göra så, som
jätten sagt. Men när oxarna blivit lösta, kröp jättens hund
in under grundvalen till ett hus, varpå icke fanns någon
dörr. Jätten hade härmed för avsikt att utröna, om hans
dräng vore så stark, att han ensam kunde lyfta upp huset
och ställa in oxarna i deras bås. Men pojken fann på råd,
slaktade oxarna, och kastade deras döda kroppar in genom
gluggen. När han nu kom hem, frågade jätten, om han
fått in oxarna i stallet. »Ja», svarade drängen, »väl fick
jag in dem, fast jag delade ju på dem.»
Nu började jätten fatta misstankar och överläde med
sin hustru, huru de skulle taga drängen av daga. Käringen
sade: -»Det är mitt råd, att du tar din klubba och slår
ihjäl honom i natt, medan han sover.» Ja, det tyckte
jätten var ett gott råd, och han lovade göra, såsom hon hade
sagt. Men pojken stod på lur och hörde, vad de talade.
När nu kvällen kom, lade han en mjölkkärna i sängen och
gömde sig själv bakom dörren. Vid midnattstid stiger jätten
upp, griper sin klubba och slår till mjölkkärnan, så att
grädden stänker honom i ansiktet. Därefter går han till sin
hustru och säger belåtet skrattande: »Ha, ha, ha, jag slog till
honom så, att blodet stänkte högt upp på väggen.» JDå
blev käringen glad, berömde sin mans mod och menade, att
de nu kunde sova lugnt, eftersom de icke vidare behövde
rädas för den illmarige drängen.
Men knappt blev det dager, förrän pojken kröp fram
ur sitt gömställe och gick in och hälsade på jättefolket.
»Vad nu?» sade jätten. »Är du inte död än? Jag tänkte,
jag slog ihjäl dig med min klubba.» Pojken svarade: »Jag
må väl tro det. Jag kände i natt, som hade en loppa bitit
mig.»
Om aftonen, när jätten och hans dräng skulle äta, hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
