Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 105. Pojken, som åt i kapp med jätten. Efter Hyltén-Cavallius »Svenska folksagor» - 106. Omberg, »Östergötlands krona». För Läseboken efter R. Fjetterström och Per Holmén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jättekäringen lagat gröt till kvällsmål. »Det var bra»,
sade pojken, »nu ska vi tävla om vem som kan äta mest,
far eller jag.» Ja, jätten var genast redo, och de började äta
allt vad ätas kunde. Men pojken var illmarig. Han hade
bundit sin skinnväska framför magen och stack så en sked
gröt i munnen, medan han stoppade två skedar i
skinnväskan. När nu jätten hade ätit sju fat gröt, var han mätt,
så att han stånkade hårt och icke förmådd© mera. Men
pojken fortfor ännu lika ivrigt som förut. Då frågade jätten,
hur det kom sig, att han, som var så liten till växten, ändå
kunde förtära så mycket. Pojken svarade: »Far, det vill
jag gärna lära er. När jag ätit så mycket jag har lust,
rist ar jag upp magen, så kan jag äta lika mycket igen.»
Vid dessa ord tog han en kniv och skar upp väskan, så
att gröten rann ut. Jätten tyckte, att detta var ett gott
påfund, och ville göra sammaledes. Men när jätten stack
sin kniv i magen, blev det hans bane.
När nu jätten var död, tog pojken allt gods, som fanns
i stugan, och drog sina färde. Och så slutar sagan om den
illmarige vallpojken och den dumme jätten.
Efter Ilyltén-Cavallius, »Svenska folksagor».
106. Omberg, »Östergötlands krona».
I skuggan av väldiga granar, lärkar och lövträd av olika
slag slingrar vår stig uppför Ombergs höjd. Vi skola upp på
själva Hjässan, som bergets högsta topp kallas. Här och
var har en jättegran blivit bräckt av stormen, som utmed
bergets sidor kan svepa fram med en fruktansvärd styrka. Men
i dag är det lugnt och stilla inne under trädens grenar.
Efter en god halvtimmes vandring äro vi uppe på
Hjässan. Här känner man sig om fläktad av ett svalkande
vinddrag från den klara sjön där nere. Man andas
lättare, och sinnet känner sig så fritt. Det är icke på många
ställen i södra Sverige, som man har en så vidsträckt och
vacker utsikt. Åt ena sidan ser man den bördiga Östgöt aslätten.
Jämn som ett golv sträcker den sig i öster, så långt ögat når.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
