Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 110. Kinnekulle och Västgötaslätten. Efter Octavia Carlén, Sven Lampa m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110. Kinnekulle och Västgötaslätten.
Det är icke underligt, att naturvännen lockas till
Kinnekulle. Han träffar här ej på ett vilt berg med ljunghedar och
martallar. Nej, han finner en vacker, yppig park, där nordens
alla trädslag och valnötsträdet från södern väva tillsamman
sin grönska, där körsbärsträden växa vilt bland ekar och
bokar i sådana massor, att de vid blomningstiden lysa
som snödrivor bland grönskan. Den, som fått njuta av
det vackra, som Kinnekulle erbjuder, förstår också
»blomsterkonungen» Linnés ord därom i en av sina resebeskrivningar:
»Växtligheten gör denna ort ljuvligare än någon annan i
Sverige.»
Likt en ofantlig våg, som stigit upp ur Vänerns djup
och hastigt stelnat vid stranden, lyfter sig Kinnekulle över
den stora, vida slättbygden. Från Västgötaslätten kan man
redan på nio mils avstånd se det som en liten upphöjning
över himlaranden. Tre hela kyrksocknar och delar av fem andra
ligga på detta berg. Dess barrskogsklädda hjässa kallas
Högkullen. Därifrån har man en storslagen utsikt över Vänern,
som ligger nere vid Kinnekulles fot lik »en blank jättesköld».
Långt borta i det avlägsna fjärran ser man Värmland som en
blånande strimma. Åt andra sidan skådar man ut över ett
vidsträckt, fruktbart land med odlade fält och trevna
bondgårdar, mellan vilka där och var ett spetsigt kyrktorn
sticker upp. Det är den stora Västgötaslätten.
»Slätten är ful» — för den, som älskar blott berg och
skog och blånande sjöar. Men, säger en skildrare,
»ingenting är som min hembygds slätt, som jag sett från alla bergen
däromkring, från Kinnekulles krön och Hällebergs ättestupor.
Ingenting är som slätten, utom havet, det oändligt vida havet,
som lockar ögat förbi skären, ut där ingen gräns är. Och
dock, fast havet är så levande skönt, vare sig det ligger
stilla i solsken eller det brusar för stormen — dess liv är den
döda naturens liv. Men därute på min hembygds slätt med
boning vid boning, så långt ögat ser, där är ett hav av
människoliv —• ett liv, som får rum att breda ut sig, så att
solskenet når fram. Där på min hembygds slätt, där gårdarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
