Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 120. Fågelliv bland de bohuslänska skären. Efter Gustaf Kolthoff, Paul Rosenius m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med våld. För honom gömma andra fåglar sina bon i gräset
och under skyddande enar. För hans skull svälter ejderhonan
i sitt bo, ty hon vågar icke blottställa sina ägg för hans
lystna blickar. Åt honom måste hon förr eller senare avstå
någon av ungarna. Han är stark, och han vet «om det.
Men över den starke finns alltid en starkare. Ser du
fågeln där, som kommer emot oss utifrån havet I Han flyger
ganska lugnt fram, likt en mås, och skriker emellanåt
envist och långdraget: »jeeo, jeeo, jeeo». Men ett tu tre so
vi honom böja ihop vingarna över ryggen, och med detsamma
skjuter han i väg med susande fart genom luften. Det är
en labb, den skickligaste flygaren bland alla skärens fåglar
men också en farlig rövare och plundrare, ett gissel för
alla fåglar. Nu har han fått syn på en havstrut, som
kommer flygande helt sakta. Den stora fågeln har varit
borta någonstädes och fått sig en god måltid. Att havstruten
ser mätt och belåten ut, märker den skarpsynte labben på
långt avstånd, och det är därför han får så bråttom.
Inom ett ögonblick är han framme över havstruten
och kastar sig nu som en avskjuten pil gång på gång mot
hans rygg. Havstruten jämrar sig högt och försöker genom
kastningar att komma undan sin plågoande, men ingenting
hjälper. Labben är över honom, hur han än vänder sig.
Slutligen är truten utledsen på sin förföljare, och som
han väl vet, vad labben vill, kräks han upp nå,gra av de
godbitar han har i sin matstrupe och släpper dessa.
Labben kastar sig ögonblickligen ned och hugger de
nedfallande födoämnena i luften.
Han är dock ej nöjd i första taget. Han vill ha mer
och tycks ha väl reda på vad en havstrut kan rymma i sin
mage. Ögonblicket efteråt är han i färd med sitt arbete igen,
och han ger truten ingen ro, så länge han finner, att denne
kan ge ifrån sig mer.
När den stackars truten ej har något mer kvar i sin
mage, då först får han vara i fred. Han ser förgrymmad ut
och sätter sig på närmaste bergspets för att vila.
Helt belåten vänder däremot labben åter till sitt skär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
