Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 124. Havets hjältar - Vingalotsarnas bragd den 6 november 1911. Efter Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjön närmast fastlandet, där det snabbt försvann allt mer. De
vände sig om för att gå var och en till sitt — togo några steg
och vände så ögonen mot havet igen för att kasta en sista blick
på dödsseglatsen.
Men just då blinkade, plötsligt och otroligt likt en
uppenbarelse, ett klart litet ljus därute. Det svängdes häftigt och
slocknade. Men de hade alla sett det och bröto ut i ett högt
och häpet rop: »Där är ju folk! Nej, men där är ju ändå
folk!»
»Nå, går ni ut nu ?» skrek överlotsen. Men han visste
svaret. De voro ju vingalotsar. — »Ja, visst går vi ut!
Stackare! Stackare!» ljödo deras rörda röster. Och i nästa
sekund störtade de alla åstad utefter stigen ner till hamnen.
Medan några satte segel på den stora lotskuttern, sprungo de
andra fram utefter stranden för att leta reda på en eka. Ty
en liten båt voro de tvungna att ha med på släp, eftersom de
inte kunde komma upp under vraket med sin stora kutter.
Med bottenrevade segel satte de ut, men det gick ändå så,
att det visslade om dem genom det dånande mörkret. Då de
seglat på detta sätt en stund, blev vattnet fullt av
vrakspillror och timmer från vrakets trälast. Slutligen kommo de så
nära vraket, att de tydligt kunde urskilja det som en sällsamt
tilltrasslad, mörk, oformlig massa. Och de förstodo nu, hur det
hade kunnat hålla sig flytande så länge. Ty genom de brustna
järnplåtarna hade timmerlasten trängt ut. Den hade gyttrat
ihop sig till en sorts rede, på vilken vraket flöt.
Ögonblicket efteråt upptäckte de i lä om skeppet, ungefär
50 meter från det, en liten roddbåt, i vilken fem män sutto.
De hade fått syn på lotsbåten och kavade sig under glädjerop
fram mot den, så fort de kunde ro med åror, som saknade
klykor. Lotsarna togo ner seglet för att minska farten, och de
skeppsbrutna kommo upp invid lotskuttern och blevo inhalade.
Just då bröt månen fram och med den ett högt,mångstämmigt
rop på hjälp från vraket, där man nu fått syn på räddarna.
»Nej, men är det fler kvar?» frågade lotsarna. De hade
hittills trott, att de fem i båten utgjort vrakets hela
besättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
