Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 124. Havets hjältar - Vingalotsarnas bragd den 6 november 1911. Efter Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är nitton man kvar ombord!» svarade en av dem.
—Räddningsarbetet skulle alltså egentligen börja nu.
»Hissa focken, så seglar vi upp under Ekskär, så att
vi får smult vatten och kan sätta segel!» befallde överlotsen.
De styrde alltså dit, följda av de skeppsbrutnas rop —
rop, bittra, som från fördömda, ty de trodde, att räddarna
övergåvo dem ...
De ropade på nytt, men nu av glädje, då lotsbåten kom
igen med sina bottenrevade segel tillsatta och en fart, så att
sjöarna röko om den. Ty nu fick vinden kraft. Oupphörligt
kastade sig båten på sidan så djupt, att kajuttaket låg nere i
vattnet — det var knappt den orkade resa sig igen efter
överskölj ningarna. Men så småningom fingo lotsarna upp den i lä
om vraket, där det var smult vatten. Nu gingo två man i ekan
för att ro upp till vraket, och lotskuttern gav sig i väg. Ty
den kunde omöjligt hålla sig kvar i det trånga vattnet i lä om
vraket mer än högst en kvarts minut i sänder och måste därför
oupphörligt göra slag på slag ut i sjön.
Yar gång männen i lotskuttern sålunda kommo vinande
tillbaka, höllo de så nära vraket, som de vågade. Nu gällde
det att passa på ekan, där den kom ridande på vågorna, så
högt ibland, att halva bottnen syntes. I ett ögonblick var
det nu att sträcka sig ut över relingen och fånga upp ekans
last av tre halvklädda, flämtande, genomvåta män, hugga
tag i dem — i nacken, i byxlinningen, var det föll sig —
och hala dem till sig, just som ekan passade på och tog sats
för att följa med en stor våg intill vraket, där tre nya män
stodo färdiga att kasta sig i. Men hur det gick där, hade
lotsarna aldrig tid att se efter ombord på kuttern, ty då
voro de långt ute i sjön igen.
Så gick det undan för undan i en darrande evighet —
tiden hade liksom stannat, tyckte överlotsen. Men segern
började luta åt dem. Allt flera liv vunno de. Allt flera
döds-bleka, halvnakna män stego likt drypande spöken upp ur havet
och inom deras reling. De föllo snubblande på knä och
tackade stammande för sina liv, sträckte ut armarna och ville trycka
sina räddares händer. Men de händerna behövdes ännu till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
