Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 137. *Östersjön. Av Oscar Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mig tycks, att en stålklang så ren och så klar,
så skiftande dock och så präktig,
av liv och av lnst över böljorna far.
Dess grundton är stark och är mäktig,
hur vinden än växlar i dur eller moll,
när böljorna slå emot skären.
Ack, hård är den kamp, som vid stormvågors svall
av seglaren kämpas på haven.
Lugn står han dock bakom sin bräckliga vall
vid randen av djupblåa graven
och banar sig väg ibland dolda försåt,
när böljorna slå emot skären.
Han brottas med rasande vindarnas tropp,
med strömmar och bränning och dimma.
Hur ofta, hur ofta är bleknat hans hopp
i nödens och midnattens timma!
Bland dödliga ingen bevittnar hans strid,
blott böljor, som slå emot skären.
Dock älskar han havet av hela sin håg,
med farorna är han förtrogen.
Hans längtan står hän till den skummande våg
från fredliga hyddan och plogen.
Vad underlig tjusning där ligger också
i böljor, som slå emot skären!
Se, därför jag kväder, med hjärtat i brand,
min sång till att vågorna prisa,
som manande vagga kring Skandiens land
och vägen till storhet oss visa,
som tusende sagor från forntida dar
framklinga vid slag emot skären.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
