Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 149. *Valloner. Av Olof Thunman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när skeppet har hnnnit sin hamn,
åt järnet, som länkas till boja och kedja
att tynga och skramla kring fångens medja,
åt järnet, som blodas och dräper
i frihetens heliga namn.
De stodo, de gamla, vid härden och hammarn.
— Där hemma gick hustrun i köket och kammarn
och styrde med barnen och maten
och gnolade kanske en sång.
De levde, de gamla, i kolstybb och lågor.
De smidde till järn sina tvivel och frågor.
De smidde sig breda och döva
vid maskinernas stampande gång.
Men gavs där en vilstund från arbetets möda,
nog kunde de dansa små flickorna röda,
och gladligt de lyfte sin stånka
i midsommarvakornas ljus.
I allvar och glädje de stodo som männer
— de mästare alla och mästersvenner —
tills stunden var inne att sova
för alltid vid furornas sus.
Men går jag i verken, där styckena glöda
och gnistorna spruta så vita och röda
vid hamrarnas eggande åska
och härdarnas flåsande brand,
och ser jag de väldiga hammarsmeder
med stål hårda muskler och fjädrande leder —
då är det en främling, som går där
och blygs för sin finhyllta hand.
Olof Thunman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
