Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 151. Vessman. Efter Karl-Erik Forsslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och orörlig så länge. Man kan höra suckar och knotande
mummel ibland genom isen, och om nätterna brakar och
bullrar det i den. Det börjar långt borta med ett svagt
mullrande, kommer blixtsnabbt närmare, dundrar allt
hårdare och slutar en bit från land med en stark smäll. Han
stormar an med en väldig murbräcka mot taket för att
spränga det och bli fri, den fjättrade jätten.
Jag stod och hörde på dånet en kväll. Det var nymåne
— en smal guldkant på den blekt vitblå skivan — och
stjärnklart och kallt. Då föll en blixtrande ljusblå stjärna
från det mörka valvet. Det var, som om den hörde samman
med dundret i sjön: ju djupare den sjönk, dess hårdare
dånade det, och i satarna ögonblick, som mullrandet upphörde
med ett plötsligt skott, slocknade stjärnan.
Ibland sänder fången också en bön om bistånd till
makterna i höjden, molnandarna. De äro inte olivade för
saken, de ösa ned vatten, ta stormarna till hjälp och riva
och rispa i isen.
Och det lider mot vår. Luften är ljum och mjuk, snön
smälter undan på åkrarna. Isen är bländande vit och
börjar bli pipig och sörjig på ytan. Inne vid stränderna är
han översvämmad och full av små hål, leksaksgruvhål med
svarta gap och skrovliga, vackert grönskimrande väggar.
Och på land stå människorna och längta efter blad
och blomster, efter mjukt gräs att sträcka ut sig i och
öppet blått vatten att tumla sig rena och friska i.
Nå, det kommer i sinom tid. Först längst in i vikarna,
kring mynningarna av diken och bäckar, som komma
överfulla rullande utför höjderna med buller och bång och
handlöst kasta sig i sjön, så att isen brister och dra;r
sig undan.
Då visar sig en dag den första isgäddan — det är den
gamle i djupet, som skickat henne att se efter, hur långt
befrielseverket hunnit. Hon dyker upp bland de
söndertrasade isbitarna vid stranden. Det bubblar och skummar
om henne, isbitarna slungas klingande och rasslande av och
an, och så försvinner hon åter under taket.
Och nu skrider verket lugnt framåt. Isen skiftar färg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
