Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 152. En tömd skattkammare. Efter Cecilia Bååth-Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och nog äro Sala gruvor en märklig och minnesvärd
plats i verkligheten också, även om det inte alls är sant,
det där om esterna och finnarna och mycket annat. Redan
i början av 1400-talet gjorde man den stora upptäckten av
gruvans rikedomar. Ryktet om de mäktiga skatter, som
kalkberget gömde, flög över land och rike. Sveriges
konungar, rikets höga herrar, de fattiga västmanlänningar,
som bodde vid eller på Salberget, präster och lekmän på
tjugo mils omkrets, alla tävlade de om att bli delägare i
den. nya gruvan, att få åtminstone någon enda liten andel
däri.
Under hundratals år bragtes malm i dagen: silver,
koppar, järn, bly, kvarts, ja, även något guld. Man gjorde stora,
dyra ledningar och verk, man sprängde och byggde,
grävde långa kanaler, uppförde vallar och tvang åar och
mossar att på de grönskande betesängarna bilda
Långforsens vidsträckta, grunda sjö. Man berövade Dalälven
en del av dess flöde, man kom de sju små sjöarna, i
norr att bilda den stora Hallaren. Man dränkte böndernas
åkrar för att fylla Sala damm med vatten nog för hyttan invid
Sala sockens kyrka. Sala var liksom Falun Sveriges hopp.
Hela Europa kände denna plats, och främlingar kommo
resande dit från östan och västan.
Men brytningen skedde ej med tillräcklig insikt. Ras
inträffade. Gruvan blev farlig, och gruvfolket fruktade döden
under jorden. Då utfärdades tid efter annan påbud om att
danska och ryska krigsfångar skulle sändas på arbete i
Salberget. Och då detta ej förslog, kommo nya bud: livdömda
mördare skulle benådas med malmbrytning på livstid i Sala
gruva. Men det räckte ändock inte till. Nu kom turen till
tjuvar och andra förbrytare: en smed, som stulit från ett
ör-logsskepp, skulle »stupslås och öronen honom avskäras»*
varpå han skulle sändas till silvergruvan för livstid; en man,
som förlupit sin hustru, fick stå kyrkstraff samt sedan
arbeta ett år n de nedre Salarummen» o. s. v. Till slut var
hela Sala skattkammare befolkad med idel brottslingar.
Nog skulle man så småningom ha kunnat förmå
hederligt folk att bege sig dit. Men ett annat fel kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
