Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 160. Dalarne. För Läseboken av Karl Trotzig, Anselm Schultzberg m. fl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stilla. I fotsdjup mossa kan du här vandra länge nog utan
att få syn på en människoboning. Endast en skogsfågels
smällande eller de avlägsna slagen av timmerhuggarens yxa
stör den djupa tystnaden. Timme efter timme kan du vandra
så, tills du plötsligt får höra råmandet av kor och till din
glädje upptäcker en liten fäbodvall på en öppen, gräsrik
skogsglänta eller nere vid randen av en liten stilla insjö.
I dessa susande skogar på gränsen till Hälsingland,
Härjedalen och Norge bo främlingar och dock icke
främlingar, människor som härstamma från de djupa skogarna
vid de mörka, vattnen i Suomis land. Frost och svält hette
deras dagliga gäster därhemma, vatten och barkbröd deras
dagliga kost. Så kommo de för tre århundraden sedan hit
för att befolka de öde skogarna, bygga sig nya hem där
och bli svenskar. Men finnar kallas de ännu i dag,
skogs-finnar. Ett segt, tyst, godmodigt folk, som ofta har fått
svälta halva året och den andra hälften icke haft det
mycket bättre. Skogsbygden här uppe kallas Orsa finnmark.
Sådana finnmarker bilda en nästan sammanhängande krans
kring Dalarne utmed gränserna i öster och väster.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
