Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 174. Storlien. Efter Oscar Levertin - 175. Ångermanälven. Efter olika författare, bl. a. Pelle Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
först gör en lätt om sinnet men slutligen nästan skrämmer
en, ty den leder tanken på den slutliga förklaringen.
Över Storlien vilar tystnaden tung och mäktig. Den
övergivna järnvägsstationen med sina tomma kupéer
förefaller som en sinnebild av stillheten, kanske just därför
att man omedvetet tänker på all den rörelse och allt det liv,
för vilka den är till. Ingen människa syns utom en lapp,
som i sin brokiga dräkt skymtar fram nere vid vägen. I
aftonstämningen höjer han intrycket av att man är långt,
långt borta i den ensamma vildmarken. Så försvinner även
han i en vägkrök, och tystnaden fortplantar sig allt
längre över myrarna och bort mot frosten på de höga
bergen. Då blir en fjällfågels entoniga skri det enda, som
talar om liv.
Stort är intrycket av denna punkt i Jämtland. Vi
svenskar resa så långt bort i främmande land efter alper. Det
förtjänar att minnas, att vi hemma hos oss själva ha lika
härliga orter med bergluft och bergnatur och all deras
läkedom för kropp och sinne.»
Oscar Levertin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>