Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra avdelningen - 194. Nils och Aina och arbetsstugan i Korpilombolo. Av Julia Svedelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från den dagen åt ingen i den stngan sig riktigt mätt.
Det var väl därför, .att man jämt var hungrig, som kylan
kändes så bitande bister.
Nu hade kölden kommit i allt sitt väldiga majestät. Den
tågade fram med virvlande snöstormar, och den andades is
över de stora sjöarna och vattendragen. Den breda älven, som
plöjt sig väg genom Korpilombolo marker, låg frusen. Alla
forsar och vattenfall i Norrbotten hade stelnat. De hängde
över branterna som ett stripigt isskägg. Men man hörde ännu,
hur det brusade dovt där inunder. I köldstarka nätter
flammade norrskenet i skiftande färger som en fladdrande
regnbåge. Det ringlade fram, bredde ut sig och kröp ihop som i
munter lek. Och stjärnorna lyste likt eldgnistor mot det
mörka himlavalvet.
Nu var julen kommen, men i detta fattiga hem var den
ingenting annat än årets mörkaste tid. Ingen gran var tänd,
ty julgranar brukas inte i dessa bygder. Yarken far eller
mor hade i barndomen sett någon julgran, och därför hade de
ej någon tanke därpå. Barnen i ödemarkens hem ha aldrig
hört en kyrkklocka kalla till julotta eller en orgel spela upp
till psalmsång. De känna bara vindarnas susande psalmer,
som likna ensamhetens suckar.
I den lilla stugan brann elden dygnet om. Annars hade
man frusit ihjäl, ty ute var det nära femtio grader kallt, och
kvicksilvret på termometern hade för länge sedan stelnat.
»Du får gå till grannarna i Laidaure och be dem låna oss
lite sur fisk, för nu är det inte mycket mer kvar av vår mat»,
sade mor en dag till far.
När så far kom hem därifrån med fisken, hade han
någonting att berätta. Han satte sig vid elden för att tina upp,
och så började han långsamt och trögt, som hans sed var:
»Laidaures har fått bort sina två äldsta barn», sade han.
Då rörde det sig bland de smutsiga renfällarna i sängen,
och ett par små huvud stucko upp. Det var Aina och Nils,
som lyssnade.
»I tingshuset i Korpilombolo kyrkby har de ordnat ett
barnhem, som de kallar för arbetsstuga. Dit får fattigfolks
barn komma och äta sig mätta och bli klädda, och så får de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
