Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 210. Gunnar på Lidarände. Efter Nials saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom ut. Han satte spjutyxan i marken, svängde sig upp
i sadeln och red bort med sin broder Kolskägg.
De redo ned mot sjön. Då snavade Gunnars häst, och
han for av. Han kom att se upp mot liden och Lidarände
gård och utbrast: »Fager är liden, och aldrig har den synts
mig så. fager förr — åkrarna vitgula och ängarna slagna.
Hem vill jag åter rida och ingenstädes fara.»
»Gläd icke dina ovänner med att du bryter ditt ord»,
sade Kolskägg.
»Jag far icke», svarade Gunnar, »och jag ville, att ej
heller du fore.»
Men Kolskägg sade: »Varken nu eller annars vill jag
bryta mitt ord. Säg min moder och mina fränder, att jag
aldrig ärnar se Island åter, ty jag kommer att få budskap
om din död, broder, och då är det intet, som drager mig
hit tillbaka.»
Så skildes de.
Gunnar red hem till Lidarände. Kolskägg red till
skeppet och lämnade Island.
Hallgärd, Gunnars maka, tog glad emot mannen, när
han kom hem, men hans moder, Ranveg, som bodde hos
sonen, sade ej mycket. Han stannade hemma och hade ej
många män kring sig. Ändock kunde Gunnar fara, vart han
ville. Ingen vågade sig på honom. Men i hemlighet
vaktade hans fiender på ett tillfälle att överfalla honom på
hans gård. De voro fyrtio samman i förbund mot honom.
En man vid namn Mård skulle hålla utkik och underrätta,
när det var lägligast att anfalla Gunnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
