Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 218. Riddarliv - En tornering på Bjälbo. Efter Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hustru Sofia. Hon var fyllig och skön, och det rika gula
håret bredde sig över skuldrorna som ett tungt dok. På
andra sidan kom Jutta, hennes yngre syster, som nyss
färdats den långa vägen genom skogar och moras endast
av längtan efter att få träffa henne. Hon gick med
huvudet litet framåtsträckt, som hade de tindrande ögonen
sökt något långt borta. Fast hon ännu icke var nunna,
hade hon redan anlagt klosterdräkt, och den spensliga
gestalten höljdes i slöjan. Men på fotterna hade hon
världsliga skor, fullsatta med små gnistrande ädelstenar.
Svågern Valdemar satt henne närmast, och på pallen
framför sutto hans yngsta bröder, den tysta Erik och den
runda Bengt, som redan var klädd i kyrkligt svart.
Jarlen hade nu nästan alla de sina omkring’sig. Han
saknade blott den dotter, som han hade bortgivit åt den
norska konungens son, och junker Magnus, som var på
Nyköpingshus, och som han förgäves hade väntat med de
andra. Det grämde honom, men han gissade på de dåliga
höstvägarna och ville icke förråda sin svaghet för honom
genom att för hans skull uppskjuta kämpaleken.
Den övriga bänken, som sträckte sig utefter hela banans
längd, blev småningom fullsatt med Folkungar. Det tog
tid, ty folkungagången var långsam och högtidlig.
Många spjut blevo nu brutna, och småsvennerna
knuffade sig fram för att bjuda sötat vatten och bröd med
sovel. Herr Svantepolk var överallt, rosade, bannade, gav
råd och snavade på guldsporrarna. Men tiden led, ‘och
slutligen ställde han sig mitt på banan.
»Dygdiga och välbördiga fruar och jungfrur!» ropade
han högtidligt. »Här har anlänt en obekant riddare utan
märke på den grå och tarvliga skölden. De grå och bruna
jordfärgerna äro hans, och han nekar envist att säga mig
sitt namn. . . Men. han utmanar var och en, som vågar
möta honom.»
Ett glatt sorl blev det enda svaret, ty alla visste gott.,
att en dylik okänd riddare brukade höra till leken, och
ingen tog det så noga. Men herr. Svantepolk blev ivrig
och gick några steg längre fram mot bänken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
