Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje avdelningen - 269. *Frun på Salshult. Av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så långt som uti min förmåga är,
jag hjälper er sen, stackars vänner.»
De gå. Vid en säng av vitmålat trä
nu sjunker fru Sofia på knä,
och hjärtat kvider och klagar.
Här lärde hon gossen hans barndoms bön,
här sov han, rödblommig, kraftig och skön,
i flydda lyckliga dagar.
»Min vackre, min tappre! Ske Guds behag!»
Och ned över bäddens överdrag
de brännheta tårarna dugga.
»Min gosse, kanske är du ren i hamn,
kanske jag bara sträcker min famn
emot ett minne, en skugga!»
På dörren en bultning, ivrig och kort —
hon stryker häftigt tårarna bort.
Åt folket i kväll skall hon baka,
och rättarn väntar att order ta,
och kokerskan också besked vill ha.
Raskt ut i livet tillbaka!
Med högburet huvud träder hon ut.
Står gubben hennes mot kulor och krut,
är hon inte sämre, hon heller.
Hon hustru är åt en karolin —
här gäller bland ängsliga visa god min,
ett föredöme det gäller.
»Friskt mod, go’ vänner! Ryssen fått stryk.
Nu vända vi åter till bak: och byk!
När bussarne våra fäkta,
vi också få taga uti utån krus ...»
Hon gick — och bland folket det ljöd som ett sus:
»Majorskan — ja, hon är äkta!»
Carl Snoilsky.
68—221104. Läseboken, Parallelluppl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
